Blir tokig på ungar som inte vill sova! Är själv helt slut efter helgen i Skara och speciellt resan hem, men man får inte chansen att slappna av alls. Fattar inte vad det är med dem men hoppas att det blir bättre redan i morgon, då är det ju dags för dagis igen.

Helgen i Skara var iaf lyckad, trots regn från eftermiddagen igår och sen resten av kvällen. Vi hann med allt som kunde göras, flera ggr om och jag åkte Tranan.
Var lite uppskruvad stämning innan och kön var rätt lång och så mitt i köandet börjar ett larm tjuta och karusellen stannade. Då blev vi skapligt nervösa:-)
Nån pajsare till mekaniker gick och kikade lite på muttrar och kliade sig på hakan, det var allt som gjordes åt felet. Sen startade karusellen igen och allt var tydligen bra. Då var vi riktigt skitnödiga allihop.
När det sen var vår tur så lyckades jag hamna längst fram, på den läskigaste platsen och innan vi åkte iväg så ville ja dö en kort sekund.
Efteråt så kan jag summera det hela såhär:
Det var kul, det var läskigt och jag skulle helt klart göra om det.

NEj nu ska jag försöka tvinga iväg Danne till affären för jag har extrem craving efter godis. Och så ska jag ladda för 100 meters finalen.
Älskar friidrott!

Peace

Virrpannan är här och denna gång är det snäppet värre än vanligt.
Jag springer fram och tillbaka i lägenheten och letar efter grejer som jag lagt undan på "bra platser" just för att jag ska hitta dem sen, tyvärr minns jag inte vart de platserna är.
Packar och försöker organisera det sista, men det är ju så mkt grejer. När det är sånt här växlande väder måste man ju ta med kläder för både sol och regn, varmt och kallt. Blir ju en månadspackning för bara en helg borta.
Känns att det är höst på g iaf, fast solen skiner så är det kyligt i skuggan, det är det aldrig annars på vår balkong. Det är med blandade känslor jag välkomnar hösten faktiskt, som varje år.
Å ena sidan vill jag ha mer sol och värme, det känns liksom som att jag inte fått tillräckligt. Å andra sidan så älskar jag hösten och allt det innebär, det är fantastiskt att se naturen förändras och att kunna andas klar luft.
Dubbelt, som det mesta alltså.

Nej nu ska jag fortsätta här.
MÅste väcka Nandi och INdi som somnade sent och som mest största sannolikhet kommer vara på uselt humör när de blir väckta. Känns lockande......

Peace & Love på er allihop, jag är tillbaks på söndag.

Vår lägenhet är så jävla varm att jag tvingas sitta på balkongen och författa detta inlägg. Det är en varm lägenhet, det är det, men de senaste dagarna har det varit olidligt. Kanske kan det bero på att torkskåpet går hela kvällarna och att mina två yngsta barn lever rövare på kvällarna. Vet ej som sagt, men jobbigt är det.

Ja mina galningar till barn har alltså lagt ner det här med att somna i bra tid på kvällarna. Bra tid för mig iaf.
Jag får ett inre nervsammanbrott när de håller på och tramsar till halv elva på kvällarna. INgen ork till nåt viktigt och ännu värre; ingen tid till nåt viktigt.
Så det jag skulle börjat med runt åtta egentligen har jag precis tagit tag i.
Jättekul!
Har en del att packa inför Skaratrippen och om jag ska orka vara social i helgen så skulle jag behöva kanske 6 timmars sömn. MEn det är en ekvation som inte går ihop, det är jag medveten om, så därför har jag en viss panikkänsla i kroppen.
Bra då att sätta sig på balkongen med datorn i knät...

Måste bara få lufta en grej här. En blogg är ju väldigt bra på det sättet, man kan säga saker rakt ut i cyberspace:-)

Jag är så trött på folk som inte kan tycka och tänka själva. Människor som är så extremt rädda för att sticka ut och märkas, att de gömmer sig bakom andras åsikter.
MIna föräldrar har alltid talat om för mig att jag är värd det bästa och att jag är bra. Och framför allt att jag ska våga stå på mig, för det är ingen som ska sätta sig på mig.
Är så glad att mina päron gett mig det självförtroendet, för jag har märkt att det inte är alla som har det. Jag har aldrig tvivlat på mina åsikter, jag talar om vad jag tycker och jag viker mig inte för att nån anna vill det. INgen kan prata omkull mig och det känns bra.
Synd om alla dem som aldrig skriker ut sina känslor och tankar.

I stort och smått: Våga vara den du är och vågra visa vad du vill!!!

Peace

Precis hemkommen från Shantis första dag på fritids och det känns jättebra. Lokalerna var "gladare" och personalen mkt bättre än där han skulle börjat egentligen. Bytte grupp eftersom två av hans dagiskompisar skulle gå i den andra och det är jag glad för nu. Han trivdes direkt som fisken i vattnet och jag känner mig trygg med personalen.
I morgon ska Shanti vara själv där mellan 8.30 och 12 och det ser han fram emot.
Kan inte fatta att min lilla älskling blivit så stor, det känns kul och vemodigt på samma gång.

Nu ska min tid läggas på städning och det känns inte lockande alls, men tyvärr måste man ju ändå.
I kväll ska jag träffa Johanna och Tezzan på en bit mat, det ska bli kul.
Behöver prata lite skit med likasinnade :-)

Peace & Love

Det räcker tydligen inte med lust för att få till lite bloggande, tid är också en viktig ingrediens har jag märkt.
I vilket fall så tar jag mig några minuter nu, fast kidsen tjafsar om allt och jag egentligen borde styra upp mellan dem.

Vi har haft underbara dagar sen sist och jag känner i hela kroppen att solenergi måste tankas ordentligt nu, medan den stora gula fortfarande behagar titta fram.
Får light-ångest när jag tänker på att hösten snart är här. Visst kan det vara fint och soligt länge till, men den här riktiga värmen försvinner ju snart. Det måste den ju, naturens lagar går inte att rubba. Inte denna iaf... Att vi kommer längre ifrån det glödande klotet är ju ett faktum.
Nog för att hösten också är en fin årstid, jag älskar när luften blir klarare och lättare att andas och denna höst har vi ju flytten att se fram emot också.
Men som sagt så vill jag ha mer värme, jag älskar värme ju...

Ja helgen har ägnats åt bad och endast bad. Vi har varit runt på olika ställen och alla var fina och bra för kidsen, det enda negativa var gårdagens vattentemperatur. Den var endast 22 grader och för oss som nu vant oss vid 25 eller mer var detta iskallt. Inte ens kidsen badade speciellt mkt.

Idag har vi bara slappat hela dan. Det var så skumt väder att bad inte var aktuellt och det var skönt för man behöver vila från badandet ibland. På eftermiddagen åkte vi till Vallby friluftsmuseum och spanade in djuren. Kidsen behövde springa av sig och jag och Danne behövde sträcka på benen lite. Strosade runt där tills de stängde och sen åkte vi, via affären, hem igen.

Och nu sitter jag alltså här och jag tackar alla smartskallar i världen för det trådlösa bredbandet.
Hur det blir när vi flyttar vet jag inte. Eventuellt blir det mobilt bredband och det blir säkert bra det med. Frågan kvarstår dock hur vi gör med digital-tv, har kollat runt lite idag men blev inte mkt klokare av det. Måste ta ett ryck och kolla upp det där ordentligt.

Nu ska kidsen tämjas.

Peace

Men se på fan, nu kom lusten att blogga tillbaka tror jag!

Bara kände att jag måste trycka lite på tangenterna och även om jag vet att det knappast blir stora journalistpriset av det jag skriver, så vet jag att många vill läsa om mitt liv. Kan inte förstå varför, men guds vägar är ju outgrundliga eller hur var det nu...

Saknar min skäggiga karl som just nu är på jobbet och saknar mig lika mycket. Det börjar bli FÖR jobbigt nu att han är borta så mkt, det tycker vi allihop. Det har varit ups and downs under de här två åren och visst är det skönt med pengar att slösa, men det är fan inte värt det. Har alltid sagt att jag kan leva på kärlek och det kanske blir dags för det snart. Danne har planer på att komma hem och jobba!
Vi har pratat fram och tillbaka och fram igen och summan av samtalen blev att livet är för kort för att gå och längta efter varandra. Man vet aldrig när det är sista gången man ses och därför ska man fan passa på att vara nära.
Kidsen är ju bara små nu, den här tiden går ju så förbannat fort och hur gärna man än vill stanna tiden så blir de stora och man kan inte få igen det man missat.
Nej inte för alla pengar i världen vill jag ha kvar honom i Norge.
Hur mkt pengar man än har så går de ändå åt och vi får väl vänja oss med att inte kunna köpa allt man vill ha.
Vår kärlek och våra barn är värda så mkt mer än lite pengar på banken.

Sitter på balkongen just nu och hör lite fågelkvitter blandat med ljud från bilar och grannars röster. Försöker föreställa mig hur det kommer vara nästa sommar när jag sitter på trappen Fågelkvittret kommer antagligen vara starkare och några grannar kan jag inte höra eftersom vi inte har några. Närmsta hus ligger ju en kilometer bort och vägen till vårt hus är bara vår väg, så inga förbipasserande blir det heller. Jag antar att jag kommer njuta till fullo och bara tanken på att gå barfota på min egen gräsmatta ger mig behagliga rysningar.
Även vintertid kommer det vara underbart där ute och om det sen lägger sig snö på tomten och på träden runt omkring, ja då är blir det ett paradis på jorden.

Trots sorg och grubblerier känner jag mig lycklig just nu, jag känner det ända ner i magen. Nu kan det gärna få bli torsdag kl 16 så jag får kramas med min kärlek.
Det är ren och skär lycka att se kidsen springa mot honom när han kliver ur bilen på parkeringen och att höra dem ropa: "Pappa har kommit hem"
Och att sen få bli omfamnad av sin kärlek och bästa vän, det är ljuvt.
Alla människor borde få känna så...

Peace

Det har varit så mkt den sista tiden att jag emellanåt känner mig snurrig och tom i bollen, på samma gång.
Ändå har det varit underbart med ledighet, eller ja det är ju Danne som haft semester och kidsen sommarlov. Själv har jag jobbat och stått i mest hela tiden.
Men det är så skönt när Danne är hemma och vi får vara tillsammans allihop.
Har varit i väg på några småtripper, annars har vi mest varit hemma och njutit av varandras sällskap.

En extremt rolig grej som hände under semestern är att vi har blivit med hus!!!
I slutet av oktober flyttar vi ut på landet, till ett underbart hus med stor, härlig tomt. Vi längtar allihop...
Så nu blir det till att sätta fart med körkortet. Tid är ju inte precis nåt man har överflöd av, så körkortet har fått vänta. MEn nu måste jag ju och även om tiden är nästintill lika begränsad som innan så är det dags nu iaf.
Börjar här om några veckor och målet är ju att klara det på max två månader, det kommer inte bli några problem. Har ju kunnat köra länge, det är bara det att man ska ha det på papper:-)

En grej som gör mig nere nu är att min lilla farmor somnade in i torsdags. Hon har ju varit dålig ett tag, men det har gått upp och ner och beredd är man ju aldrig ändå. Fick ett fint avslut iaf när jag satt hos henne under hennes sista timmar. Jag, pappa och tre av mina farbröder var där och jag tror hon kände att hon var trygg och kunde släppa taget.
Min lilla farmor, jag kommer sakna henne och begravningen kommer bli jobbig.
Var ju bara tre månader sen morfar begravdes och jag vet inte hur man klarar av två sorger på så kort tid.
Men det måste ju gå..
Vet iaf av erfarenhet att det blir lite lättare efter begravningen, man får ett avslut och en chans att börja sörja "på riktigt". Mellan döden och begravningen är allt så diffust och svårt att greppa.
Ja man går ju vidare, det måste man. Men det gör ont i mig att se min pappa så ledsen. Tur att vi står varandra nära och kan prata om allt. Känns skönt att finnas till för honom.


Ska väl ta och umgås med min son här nu. Indi och Nandi har börjat dagis igen efter sommarlovet och meningen var att Shanti skulle börja på fritids, men han har blivit sjuk som alltid när det är nånting, jag var ju likadan när jag var liten.
HAn får iaf vara hemma den här veckan och så hoppas vi att han piggnar till.


Peace på er allihop!