Så jävla less på folk som söker bekräftelse hela tiden. Vuxna människor som borde hittat sig själva, men som ändå måste höra hela tiden att de är snyggast, bäst och att folk inte kan klara sig utan dem.
Egentligen är det synd om dem, men jag fattar inte hur de orkar.
Jag är så glad att mina föräldrar gav mig en bra grund, att de talade om för mig att jag var bra och att jag dög. Det har gjort mig till den jag är och ja jag är trygg i mig själv.
Jag behöver inte höra från andra att jag är bra, jag vet det ju redan.
Nu pratar jag alltså inte om vanligt beröm som man får när man lyckas med nåt, nej jag menar i vardagen.
Skulle skämmas om jag hela tiden sökte bekräftelse.
Pinsamt!

Men men, folk får göra som de vill. Synd bara att de inte trivs med sig själva.


En annan grej som förvånar mig är uttalandet av den sk familjerådgivaren Eva Sternberg.
Ni har väl inte missat det?
Om ni har det så kan jag dra det lite snabbt här:
Hon menar att pappor är farliga för småbarn och inte förrän barnet är minst tre år kan man lita på att papporna kan ta hand om dem ordentligt. Hon säger att det ligger i männens natur att vara ouppmärksamma och oförsiktiga och hon hänvisar till stenåldern när männens uppgift var att jaga osv.
Vilken idiot! Snacka om att gå emot all tidigare forskning som visat att småbarn mår bra av att ha sina pappor engagerade och nära.
Hon går ju tillbaka mer än fyrtio år i tiden med sina uttalanden.
Jag har aldrig tvivlat på att pappan till mina barn klarar föräldraskapet minst lika bra som jag.
Aldrig har jag oroat mig när Danne varit med kidsen. Inte när de var jättesmå och inte nu heller.
Hoppas verkligen att ingen lyssnar på hennes skitsnack.

Slutpratat nu, dags att lördagsstäda här hemma. Sen ska vi ut och plocka påskris och pynta lite.

Peace

Uppkörningen gick jävligt bra, trots att jag var så nervös att jag höll på att kräkas flera ggr innan det var dags. Var t o mtvungen att stanna bilen för att samla mina nerver och uppkörningsmannen öppnade bildörrwn för att jag skulle få frisk luft :)
Klarade det iaf och jag hade väl inte trott nåt annat egentligen, men man vet ju aldrig.
Fram tills för några år sen var jag aldrig nervös för nånting. Inte i nån aitution ö h t. Nu däremot lider jag verkligen av mina dåliga nerver. Skakar, hyperventilerar och mår illa...
Inte lätt att vara människa:)
Skönt iaf att ha körkortet nu, mkt mkt skönt.
Har varit ute och kört väldigt mkt sen i måndags, skönt att slippa vara beroende av Danne.

Nu sitter jag med A och väntar på att hennes judo ska börja, jobbar alltså.
Bytte dag så att jag kan vara ledig på söndag när min lilla Frasse fyller sju år.
Fattar inte att han blir sju redan....

Nej nu måste jag ha lite fokus här.
Peace

Ja teoriprovet gick ju som en dans, 60 av 65 känns väl helt okej va:)
Efteråt var jag alldeles skakis av all nervositet som skulle ur kroppen, men fan vilken skön känsla.
Nu är det "bara" uppkörningen kvar och sen är körkortet mitt. Börjar bli rejält jävla nervig nu, på måndag är det dags. Ber till alla högre makter att jag inte ska vara för nervös så jag lyckas med nåt riktigt generalfel. Har redan sett ut en favorit som jag önskar att jag får köra upp med. Kan ju iaf hoppas....

Veckan har annars bestått av flytt på jobbet. Allt bärande och uppackande har gjort mig öm i nästan hela kroppen och en incident i torsdags har gett mig blåmärken på flera ställen. Kostar att ligga på topp...

Eftermiddagen har ägnats åt städning och nu väntar vi på pizza. Ska bli gott och jag tycker att vi förtjänar det :)

Nej nu måste telefonen tydligen laddas. Om jag inte bloggar mer innan måndag, wish me luck...

Det har varit fullt ös sen sist. Hunnit med en hemsk magsjukevända, en dagskryssning som slutade med att vi kom hem ett dygn senare än det var tänkt och så har jag pluggat till det stundande körkortet.

Körkortet ja, idag är det dags för teorin och jag är nervig som fan såklart. Har gått hela helgen och längtat, vill bara ha det gjort. Nu sitter jag på jobbet och bara väntar på att klockan ska bli elva, då jag ska infinna mig på vägverket.
Wish me luck!

Nån längre uppdatering blir det inte, mitt huvud är fullt av reaktionssträckor, totalvikter och vägmärken.

Härlig helg tillsammans med Danne och kidsen. Vill ta vara på tiden vi har tillsammans nu, vet ju inte hur det blir med den varan framöver.
Igår stack vi iväg och åkte skrillor allihop, åkte en stund tills kidsen tröttnade, då lekte vi i snön istället. Hade med oss matsäck, så en fina i snön blev det också. Mysigt som alltid.
Idag har jag och Danne blivit bjudna på teaterföreställning av S och N. De förberedde och hade sig och sen blev vi inbjudna med bestämda platser och allt.
Gullungar:)
nej matlagning nu, höres...

Denna dagen har tyvärr inte varit så värst bra. Har haft huvudvärk hela dagen och inte nog med det så har jag varit extremt nära gråt också.
Kom på i förmiddags att det bara är veckor kvar innan Danne åker tillbaka till Norge, om nu inget mirakel inträffar förstås.
Paniken bara sköljde över mig och jag kände att jag inte kommer klara det.
Rent praktiskt klarar jag ju det, har ju gjort det förr, men känslomässigt kommer jag gå under.
Nu när vi fått spendera så mycket tid tillsammans de senaste månaderna kommer det bli hemskt om/när han måste åka iväg. Jag får ont i bröstet när jag föreställer mig tomheten, ögonen tåras när jag tänker på hur han ska vara i Oslo helt ensam, fyra dagar i veckan.
Och kidsen då, hur ska de känna? Vi har ju självklart pratat med dem om det här och protesterna är stora. Såklart... De är ju vana att ha pappa hemma nu, inte fan vill de att han ska vara borta mer än hemma.
Hur ska jag orka med min egen sorg samtidigt som jag måste få deras sorg att försvinna?

Hjärnan har verkligen gått på högvarv för att komma på en lösning, en lösning som är bättre än att ha sin kärlek i Oslo.
Funderar starkt på att söka fler jobb, jag har ju 22 lediga dagar varje månad, kanske skulle kunna jobba några av dem...
Nej, jag et inte.
Det enda jag vet är att jag inte vill splittra vår familj igen.
Jag vill ha Danne nära mig, det är ju bara då man kan fylla på med kärlek.
Älskar den skäggiga karln så att det nästan är läskigt, det växer ju bara hela tiden.

Ber till alla möjliga högre makter att det ska dyka upp ett jobb här hemma, så vi slipper vara ifrån varandra.

Livet rullar på så snabbt ibland att jag inte hinner med. Kidsen växer så det knakar både kroppsligt och mentalt. Det känns oftast bra, men ibland känns det vemodigt.
Ett exempel på detta är att jag igår morse vaknade till ljudet av kaffebryggaren som puttrade och doften av härligt kaffe. Shanti hade fixat kaffe helt själv och han var så stolt. Jag och Danne också såklart...
I morse var det samma sak, Shanti väckte mig och frågade om jag inte var sugen på kaffe:)
Fattar inte att han blivit så stor. Och om en månad fyller han sju, helt otroligt.
Vi låg och pratade igår innan han skulle sova och jag njuter verkligen av de stunderna. Vi pratade om när han var liten och jag fällde som vanligt några tårar.
Så skönt att det faller sig naturligt för mig att PRATA med kidsen. Att verkligen lyssna på vad de säger, att föra en dialog.
Gissar att man har mycket gratis då, när man bekräftar sina barn och de vet att man ser dem.
Vill ju kunna ha en ärlig relation med dem i framtiden också, ärlig och öppen. Grunden för en sån relation läggs ju nu när de är små, känns för mig helt naturligt att lägga tid och kraft på mina barn. Vet att det finns människor som tänker annorlunda, synd för dem när deras barn blir större.
Nog om det nu...

Dags för jobb idag igen, börjar kl tio. Var sjuk från jobbet i tisdags, lite krasslig och hängig, men nu är jag okej igen. Fortfarande sjukt trött i kroppen, men så får det vara.
Jobbar ju bara idag och sen är jag ledig en vecka igen.
Nu ska jag fixa lite frulle här och sen väcka resten av familjen, bara jag och Shanti vakna nu.
Återkommer säkert under dagen.