Sitter på balkongen och tänker på allt som hänt den senaste tiden. Ska inte gå in på vad det är, men ni som är mina närmaste vet ju vad det handlar om.
JAg går omkring med en konstant värk i magtrakten och tårar brännande bakom ögonlocken. Det gör ont i mig för barnens skull och visst har jag försökt, men tyvärr verkar inte mina försök hjälpa och jag har insett att detta inte ligger i mina händer.
Dessa personer som betytt så mycket för mig och som varit en sån stor del i mitt liv har tyvärr försatt mig i en sits som jag inte vet hur jag ska ta mig ur.
Å ena sidan önskar jag att jag skulle kunna glömma allt och bara fortsätta som vanligt. Men samtidigt inser jag att detta har raserat hela vår relation och det kommer nog inte gå att bygga upp nåt liknande igen.
Jag blir förvånad, ledsen, arg och förtvivlad. MEst för mina barns skull eftersom att de blir lidande trots att de egentligen inte har med detta att göra.

Mina försök att få dessa personer att förstå vad de håller på med har misslyckats helt och nu känner jag att jag ger upp. Jag kan inte få nån annan att inse sina misstag, det måste komma av sig själv. OCh jag antar att det kommer göra det tids nog, men då kanske det redan är försent.
Vet inte vad jag ska tro längre och vad jag ska känna.

Men en sak vet jag iaf och det är att jag är väldigt lyckligt lottad som har min Danne. Han har fått mig att inse vad äkta kärlek är och han gör världen till ett bättre ställe att leva på.
Och så har jag mina tre trollungar som förgyller mitt liv och ger mig tillbaka mångfalt mer än man kan begära.