Sitter här och har tråkigt, känner mig rastlös på nåt sätt och konstigt tom.
Vet inte vad det är med mig faktiskt.
Har haft en rätt kaotisk eftermiddag och kväll tillsammans med kidsen. Nandi var trött och på uselt humör, vilket resulterade i en del slagsmål och gråt.
Slängde (läs satte) ner dem i badkaret vid sex och då blev det lite lugnare här hemma. De växlade ner och njöt av badet och det blev en välbehövlig tystnad för mig.
Har sovit så jävla dåligt de senaste två nätterna eftersom alla i barn tyckte det var helt okej att sno min säng. Blir inte mkt sömn när man är fyra personer i en 160 säng. Saknar vår stooora säng som vi hade förut, 270 cm bred var den och där kunde man lätt sova hela familjen utan trängsel.

Shanti och Nandi bestämde med farmor (deras) att de skulle sova där i morgon. Hon ska hämta dem på dagis och jag såg fram emot en lugn eftermiddag och kväll med bara ett barn hemma. Såg fram emot det i några timmar tills jobbet ringde och undrade om jag ville jobba i morgon natt. Där rök den lugna hemmakvällen...
Men det ska ändå bli kul att jobba, var nog tre veckor sen sist. Och så behöver jag pengarna...

Nu ska jag fixa fram kläder till imorgon, hatar ju morgnar så det är skönt att göra så lite som möjligt då.
Efter det ska jag ringa Marica och tjattra lite. Nej nu ringde hon mig istället:-)
Ska babbla lite nu då.

Peace

När bussbolagets förare blev utsatta för rån och diverse risker bestämde sig VDn för en åtgärd.
"Vi ska öka säkerheten för våra bussförare, de ska inte behöva riskera liv och lem bara för att vi har omoderna betalningsalternativ på våra bussar."

Så långt är jag med, men sen hajar jag inte riktigt hur de tänkte.

"Vi skaffar biljettautomater som bara tar vissa kort, för det gör ju inget att inte alla kan köpa biljett med kort. Lite diskriminering är alltid kul."

"Vi gör också som så att automaterna bara tar emot vissa enkronor tex. Ja, vilken eminent idé, då åker vissa mynt bara rakt igenom och folk kommer tillslut missa bussen. Varför inte, lite irriterade människor är alltid kul."

"Sen så ser vi till att automaterna låser sig ibland så att folk inte kan använda dem alls. Då blir folk tvungna att gå och det är ju bra eftersom fetman bara ökar i samhället."

"Om sen folk väljer att bidra till utsläppen och tar bilen till jobbet istället så gör det ju ingenting alls, för om inga åker buss blir det ju ännu säkrare för våra bussförare."

Fullt upp hela helgen, inte mkt tid till bloggande.
Nu ska jag dock försöka hinna med ett inlägg.

Jag och Indi sitter och softar lite i soffan, Danne har åkt med de andra två kidsen till Dingtuna för att ha playdate med en hockeykompis till Shanti.
Därifrån åker de direkt till träningen så jag och Indi blir själv fram till eftermiddagen. Ska försöka hinna med både tvätt och städ och så ett besök till lilla farmor också.
På eftermiddagen kommer Johanna och Niche hit med kidsen. Då får jag gosa lite med lilla bebben och det ska bli mysigt.
Ikväll kommer lillasyster hit med Nillan och sover kvar, det ska bli mysigt det med.

Usch vilket totalt meningslöst inlägg, men nu har jag iaf redovisat min dag:-)

Peace

Sitter här och gråter lite för mig själv och känner mig både sorgsen och glad samtidigt. Det är faktiskt lite filmgråt över det, bara långsamma tårar som droppar lite fint. Eller som regndroppar på en fönsterruta, när de rinner ner sakta sakta.

Men varför sitta och analysera sin egen gråt nu, jag hade ju annat att skriva.
Skulle tala om varför jag känner mig som jag gör just nu.

Läste just världens finaste mail från min Elin, det som stod där gjorde mig både glad och sorgsen.
Jag är så lyckligt lottad som har haft denna fantastiska tjej i mitt liv i 20 år. Det är en lång tid och den innehåller så otroligt många minnen. Alla gånger vi har skrattat tillsammans (väldigt många eftersom vi skrattade oss igenom nästan hela barndomen), alla gånger vi gråtit tillsammans, de gånger vi har bråkat, alla dumheter vi gjort...
Jag kan plocka fram hur många minnen som helst, de tar liksom aldrig slut och det känns så fint.
Kan inte ens föreställa mig hur mitt liv hade blivit om vi inte hade råkat hamna i samma klass. Antagligen helt annorlunda och helt klart mkt tråkigare.

Det här blev nån slags hyllning till Elin som jag just nu saknar hur mkt som helst.

Jag har många andra fantastiska människor i mitt liv också. Ni vet vilka ni är och ni får mig att må bra.

Tack alla som berikar mitt liv, utan er skulle det vara betydligt tråkigare att leva...


Peace

Börjar dagens inlägg med ett tack för alla fina kommentarer, både här och på min mail (har inte hunnit publicera alla än men det kommer).
Känns fint och varmt att människor bryr sig och lägger sin tid på en kommentar till just mig.

Kom hem för en stund sen efter en kall dagispromenad. Tyvärr har detta varit en morgon fylld av trots (kidsen) och tjat (jag) och det är aldrig kul för nån inblandad. Känner mig på rätt dåligt humör faktiskt och jag gillar det inte, känns bättre i hela kroppen att vara glad.
Ska snart ta tag i allt som ska göras, men var tvungen att sätta mig med datorn i knät en liten liten stund. Har faktiskt några viktiga mail att skicka så jag har all anledning att stirra in i skärmen. Men som sagt bara en liten stund.
Sen ska det städas, hängas tvätt, jag ska duscha, farmor ska hälsas på osv osv.

Hur gör man för att förvandla dygnets 24 timmat till åtminstone 30??? Kom igen nu ni som vet, sluta håll på hemligheten.

Peace

Om livet vore en smula rättvist skulle jag ha varit helt utmattad idag, efter ett åttaårskalas igår. Jag skulle haft presentpapper överallt och resterna av en tårta i kylskåpet. Jag skulle också haft en nybliven åttaåring som skulle varit nöjd med de flesta presenterna, men såklart missnöjd över vissa.

Livet är inte rättvist. Därför har jag ingen åttaåring. Därför dog Isak när han bara var tre månader. Därför fick jag inte uppleva mitt första barns första födelsedagskalas. Inte heller det andra eller det åttonde.
Var vid Isaks grav igår istället för att ha kalas.
Tände ljus och la dit en stor röd ros, som jag alltid gör när han skulle fyllt år. Som jag gjort nu i åtta års tid.

Tänk att jag inte ens kan föreställa mig hur han skulle sett ut, hur han hade låtit när han pratade, hur han skulle varit. Skulle han varit lugn eller galen, tystlåten eller pratig, duktig på att sjunga, läsa, spela fotboll eller haft nån annan "talang".
Jag vet inget om honom och ändå så vet jag allt. Jag vet mest av alla i hela världen om min son, som var tvungen att dö efter ett mkt kort liv.

När Isak hade varit död ett par år så brukade jag tänka: "Har det redan gått så lång tid, det känns som bara en blinkning sen."
Nu känns det inte så längre, jag kan helt klart fatta att det är åtta år sen jag för första ggn såg hans blå ögon och höll hans lilla fågelungekropp i min famn.
Det känns inte som åtta långa år, förundras mer över att det BARA är åtta år sen.
Mitt liv stannade inte upp och tog slut den där aprildagen för snart åtta år sen. Mitt liv fortsatte och det har hänt mkt på de här åren.

Jag har haft turen att få tre underbara pojkar till, det trodde jag aldrig.

Trots att jag fick gå igenom det värsta en människa kan vara med om så är jag så otroligt tacksam att just jag fick chansen att lära känna det lilla miraklet Isak.
Varenda sekund i min sorg vägs upp av alla fantastiska ögonblick med min förstfödda.

Sänder en tacksam tanke till den som såg till att just jag blev mamma till Isak.
Jag skulle göra om det igen och igen...

Igår efter att ha uträttat diverse viktiga saker hände den roligast grejen på länge.

Hade bestämt mig för att överraska Danne med en barnledig kväll med mat och öl. Man måste absolut ta vara på varandra och ge näring till relationen och jag kände att det var dags för det nu.
Så efter dagis skulle Marica skjutsa mig och kidsen till min mor och far som skulle ta över passandet, tjatandet och ansvaret för ett tag.

När vi var framme och hade lastat ur barn med tillbehör ur bilen kom en annan bil som ville fram just där Marica stod med sin.
Jag såg när vi hade gått iväg en bit att Marica körde iväg och sen tänkte jag inte mer på det.
In till mina föräldrar med kids och packning, pussar och kramar och sen ut igen för att åka hem.
Gick i min egen lilla värld mot bilen och när jag närmade mig märkte jag att bilstolen inte var kvar i baksätet.
"Har hon tagit bort bilstolen, undrar varför."
Tänkte den tanken i ungefär en sekund och sen försvann den direkt.
När jag skulle öppna bildörren tyckte jag att handaget inte satt där det brukar, men inte heller det fick mig att reagera.
Ryckte i handtaget och till min stora förvåning var dörren låst, så jag väntade en stund för att Marica skulle öppna. Det gjorde hon inte så jag ryckte igen, lite mer ihärdigt typ: "Men kom igen nu öppna, fan va rolig du är"
Efter många ryck och en ökande irritation hör jag en annan bil tuta och i samma ögonblick vänder sig föraren i "Maricas" bil om och tittar förskräckt på mig.

Det var inte Marica.
Det var en rädd tant.
Bilen jag skulle åka i stod tio meter bort och det var Marica som hade tutat på mig när hon såg att jag stod och ryckte i fel bildörr.

Jag höll på att dö av skratt och hela vägen hem garvade vi så att tårarna sprutade. Det var det, i särklass, bästa på länge och detta kommer vi skratta åt många fler ggr.


KOm hem tillslut iaf och Danne väntade förväntansfull iklädd sina nya jeans ( precis som jag hade gett order om ;-) )
Jag berättade att kidsen skulle sova borta och att vi skulle gå ut och äta.
Han visade inte så många känslor just det, men jag vet att han blev glad.

Vi åkte ner på stan och gick till DiSpagna där vi åt en underbar middag. DEt hela var mkt romantiskt. Efter mat och öl gick vi vidare till Pitcher och fortsatte kvällen där. Jag drack några cider och Danne några öl, sen åkte vi hem till vårt.
Kollade på Mamma Mia och Danne somnade efter tio minuter ungefär, jag hann se halva iaf innan jag också däckade.
Vaknade sju i morse, som jag alltid gör när kidsen är borta. När man för en gångs skull får sova då kan man inte. Konstigt det där...
Somnade dock om sen och sov till elva, det var mkt skönt och mkt välbehövligt.

Vid ett kom trollungarna hem och jag gjorde sällskap med mor och far till Gryta sjukhem, där vi har våra gamlingar.
Tillbringade några timmar där och sen ner på stan för diverse ärenden.
Har nu ätit och ska snart lägga alla trötta barn.
Efter det blir det vin och skrålande hemma hos Marica, Danne ska ägna kvällen åt Xbox.

Peace

Lång dag som snart är slut, måste bara först få släppa ut mina tankar.

Dagen började med att jag försov mig och det är nästan en garanti för att resten av dygnet ska gå åt helvete.
Hade planerat att lämna kidsen på dagis lagom till frukost kl 8 men de planerna blev icke genomförbara eftersom jag vaknade 7.35.
Bara att ringa och säga att vi skulle bli sena och sen försöka sätta fart.
Var på dagis strax efter nio och då stod Indis avdelning ute och väntade på oss. De skulle till skogen och jag kände mig mkt lyckad som orsakat förfrysta tår och uttråkade miner hos Indis kompisar.
Fick iväg honom iaf och stressade in med resterande medlemmar i barnaskaran. Där inne på gården var det dags för nästa barn att få på galonisar och lysande väst. Nandi skulle också till skogen och jag sände en tanke till de högre makter som gav mig minne nog att ta med hans matsäck. När han var påklädd och färdigpussad var det bara Shantis avklädning kvar och det gick smidigt som vanligt.

Tog cykeln hem och fixade mig skaplig och satte mig sen på cykeln igen för en tur till banken.
Efter bankärendet mötte jag mor och far och cyklade till Gryta sjukhem. Umgicks där med min lilla farmor som ligger på Hospice nu (tyvärr oklart varför, men det ska bringas klarhet i det i morgon då jag ska ringa läkaren). Det gör så ont i mig att se denna förr så starka och envisa tant som en skugga av sitt forna jag. Smal som ett skelett, men humorn har hon iaf kvar. Kommer att sakna den människan så fruktansvärt mkt den dagen hon lämnar in. MIn lilla farmor....

Gick sen tvärs igenom huset och hälsade på min morfar som ligger på en annan avdelning på sjukhemmet. Han är dement sen några år tillbaka och känner knappt igen sina nära, men när jag kom sken han upp och jag såg att han faktiskt kände igen mig.
Han är så tufflig nuförtiden, lilla farbrorn. Lovade att jag skulle komma tillbaka inom några dagar och ta med honom ut i friska luften. Han har alltid älskat att vara ute och det är så synd om han ska förlora det nu, bara för att han själv inte kan säga till. Den dagen min morfar går bort kommer bli en mkt tung dag för mig och han kommer fattas mig nåt enormt.

Mina gamlingar betyder mycket för mig, det går inte att komma ifrån.

Var hemma igen runt två och kände mig helt slut i huvudet. Hade tagit in så mkt info från sköterskor och annan personal, både ang. morfar och farmor, att jag nästan kände mig bedövad. Tog fram min kurslitteratur och gjorde några tappra försök till studier innan jag hämtade mina små på dagis.

Därefter bar det iväg till mamma och pappa för mat och sällskap. Det blev en lång visit, var inte hemma här förrän tio. Kidsen stupade i säng och jag ska snart göra desamma.
Fullt upp i morgon igen så lite sömn är nog på sin plats.

Peace

Att se sina barn ledsna är inte kul alls. Ögonen tåras och ångestbältet man har runt bröstet dras åt ett hål eller två. Hemskt...
Att själv behöva göra sina barn ledsna är ännu värre. Idag gjorde jag det, jag gjorde Shanti ledsen och det var medvetet. Han hade gjort nåt han lovat att han inte skulle göra. Jag hade sagt åt honom att gör du det igen så blir det ingen överraskning på torsdag. (En deal jag har med Shanti och Nandi; om de sköter sig hela veckan så får de en överraskning på torsdag.)
Så när Shanti gjorde denna grej igen fast han visste vad som gällde, då var jag liksom tvungen att hålla fast vid mitt ord.
Och han blev så hjärtskärande ledsen när jag meddelade att han tyvärr inte kommer få nån överraskning. Tårarna sprutade och han bedyrade att han från och med nu skulle sköta sig.

Önskade i den stunden att jag bara kunde ta honom i famnen och säga:
"Okej förlåt mig, klart du ska ha en överraskning du med." Jag fick ta honom i famnen och säga tyvärr istället.
För jag är inte en sån förälder som mesar på det sättet och jag tror inte att det är bra för kidsen heller. Att man struntar i att visa konsekvenserna av ett orätt handlande kan bara bli dåligt i slutändan.
KOnsekvenser måste man ju ta hela livet och när man är snart sex år är det på tiden att börja lära sig.

Det som känns jobbigt också är att Nandi fortfarande måste få sin överraskning, för han har ju inte gjort nånting. Han ska inte bli lidande för att brorsan gör fel, samtidigt som det känns hemskt att ge honom på torsdag och inte Shanti.
Dte kommer ju svida för Shanti, men förhoppningsvis lär han sig av det.

Inte alltid lätt att vara pedagogisk och rättvis...




Peace

Hur i helvete kommer det sig att när man som förälder råkar nämna att nåt funkar bra så spricker bubblan direkt?

Indi har sovit jättebra på nätterna ett tag nu och jag har, med tanke på min erfarenhet, undvikit att prata om det, knappt tänka på det.
Så idag lämnade frågan min mors stämband och jag var tvungen att både tänka på det och yttra orden.
"Ja han har sovit hela nätterna ett tag nu igen, jätteskönt."

NU sover inte Indi längre, han ligger och gnäller i sin säng och jag känner på mig att det blir en jobbig natt.

Det är så skumt att det blir normalt.

Nu måste jag försöka få honom att somna om.

Peace

Som en följd av min meningslöshetskänsla (kul med långa ord:-) )gick jag igår ut och svirade lite. Ja jag drack lite för mkt alkohol och krogbesöket känns idag helt onödigt, men jag känner att jag lever och det är ju alltid positivt.

Marica undrade igår eftermiddag om jag skulle med på fest och efter en stunds tvekan (och en mkt missnöjd sambo) tackade jag ja.
Efter en del tjafs här hemma tog jag mitt pick och pack och gick hem till Marica.
Där svidade vi om, ringde och fixade mer vin och sen begav vi oss till Joel, där festen var alltså.
Blev snabbt full och glad och som alla vet sviktar ju omdömet en aning när man dricker. Därför bestämde vi att vi skulle gå på BLÅ MÅNEN, trots att vi innan hade bestämt att vi absolut inte skulle gå ut.
På BLÅ MÅNEN var det mycket folk och det var väl kul, men vi ångrade snabbt att vi hade följt med dit. Var där i knappt en timme, sen gick vi och slafsade mat.
llamående för båda parter gjorde att vi lämnade hälften av maten och gick till bussen istället.
Haha, på bussen kände jag mig som en fjortis. Vi satt längst bak, med benen uppslängda och ögonen halvslutna. Så som de lätt blir när man är full och trött.
Bussresan kändes väldigt lång och när vi äntligen var hemma kom jag på att jag inte hade nån nyckel hem. Danne svarade inte i telefon så jag gick hem till Marica och sov på soffan.
Vaknade halv åtta i morse av att Danne ringde och väckte mig.
Var sjukt trött, men mådde rätt bra faktiskt.
Gick sen hem och la mig en stund på soffan och försökte sova mitt i barnskrik och Tv-ljud. Gick väl sådär...

Kul kväll iaf och skönt att slippa vara bakis.

Nu kära bloggläsare ska jag erkänna nåt för er.
Det känns lite jobbigt att skriva det här, men tror samtidigt att jag behöver erkänna det för världen, innan jag kan acceptera sanningen själv.

Jag önskar ibland att jag vore nån annanstans.
Att jag levde ett annat liv, i en annan tid, ett annat jag.
Det är säkert inget ovanligt att människor ibland har såna tankar, men är man förälder förväntas man tycka att man har allt man kan önska.
Den senaste tiden har jag känt meningslösheten så starkt att jag nästan blir rädd.
Vad skulle hända om jag bara bestämde mig för att kapitulera?

Ansvar, ansvar, ständigt detta ansvar.
Jag ansvarar för mitt eget liv, för kidsens liv, för min del i kärleksrelationen med Danne, för mina föräldrars rätt till nätter utan oro.
Jag ansvarar för mitt arbete, mina studier, för pengar som vi får in och pengar som ska ut, för en lägenhet, för tider som ska passas, för mat och tvätt och städning.

Hela mitt liv består av massa ansvar och massa måsten.

Det skulle vara lätt att böja sig för längtan av frihet.
Tänk att slippa alla måsten och det förbannade ansvaret.

Vet inteom det är en försenad höstdepression som kommer smygande eller om det är det gamla vanliga:
Min kropp klarar inte att att reglera serotoninnivån och därför inte heller humöret och måendet.
Har sen Isak dog saknar förmågan att må helt bra utan medicin. Har i nästan alla år tagit antidepressiva för att må bra och för att min kropp ska få hjälp med de ojämna nivåerna serotonin.
I nästan alla år har jag medicinerat mig och det funkade bra, hela tiden. Tills i våras, då kände jag att biverkningarna tog över på nåt sätt. Det kändes inte längre värt med minskad sexlust och muntorrhet. Så jag slutade med medicinen och tro det eller ej, jag har mått bra större delen av tiden. I korta perioder har det varit tungt och det är det väl för alla ibland, men oftast mår jag bra. Jag är glad och social och tycker om att träffa människor. Jag har roligt och kan nästan se positivt på det mesta (även om jag ofta spyr galla här i bloggen).

Så har det alltså varit, men nu vet jag inte. Det är inte det att jag är ledsen eller nedstämt, känner mig bara så oerhört grubblig och får ibland en känsla av att jag måste frigöra mig.
Som en ny tonårsrevolt :-)

Nu insåg jag att det kanske är en livskris, en för tidig 30-årskris eller nåt liknande. Nej jag vet inte, en det är inte kul att känna såhär och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det.
Kanske bara vänta ut det, vänta på bättre tider i hjärnan.

Livet är bara så fruktansvärt förutsägbart och tråkigt. Tristess på hög nivå, alltid samma samma, inga roliga överraskningar.


Kära bloggläsare.
Jag förutsätter att ni är tillräckligt skärpta för att inte missförstå det här inlägget. Men om det mot all förmodan skulle finnas nån därute som inte har alla hästar i hagen, så kommer här ett förtydligande:

Jag är lycklig i mitt förhållande och delar mitt hjärta med Danne. Jag älskar mina barn och är tacksam för varje dag tillsammans med dem. De finns i mina andetag och får liv igen och igen varje gång jag tänker på dem.
Jag lever ett bra liv och skulle jag få chansen att byta skulle jag aldrig ta den.
Inte en tvekan, inte en blinkning. Jag skulle välja mitt nuvarande liv hundra och tusen ggr om.

Men faktum kvarstår:

Tristess gör ingen människa glad.

Peace

Slutar aldrig chockeras över det stora landet i väster.
Man ska inte dra alla över en kam, men faktum är att väldigt många amerikaner har en vriden syn på det mesta.
Dokumentären på fyran igår äcklade mig och gav mig kalla kårar.

Att 57 miljoner vuxna amerikaner äger vapen är sjukt bara det, men att en stor del av dessa vuxna (som ska vara ansvarsfulla föräldrar) låter sina barn lära sig skjuta, det är skrämmande.

I ett land med så hög brottslighet borde man väl vara lite mer försiktig?!
Tv-reklam som visar var näsmaste vapenaffär finns och vapentillbehör på postorder.
"För att alltid ha ditt gevär tillgängligt, köp denna hållare som du fäster på sängkanten. Köp två så har frugan en på sin sida också."
Vart fan är världen på väg?

Det finns tydligen fler vapenhandlare än McDonald´s-restauranger i USA och med tanke på hur många McDonalds det finns kan man inte säga mer än att dte är fasansfullt.

Man fick i dokumentären följa olika föräldrar och deras barn. Ett av dessa barn var en liten sexårig kille. En kille full av spring i benen och bus i blicken, precis som min Shanti. En oskuldsfull pojke som ska lära sig om livet på bästa sätt, honom vill man lära att hantera vapen.
Den lilla killen får gå på en två dagar lång kurs och lära sig om vapen och säkerhet. På två ( ! ) dagar ska en sexåring lära sig tillräckligt för att kunna skjuta. När det är dags för pojken att få skjuta på banan första ggn är hans ganska ofokuserad och sprallig. Som ett barn i den åldern är och ska vara.
Pappan ger honom massa kritik när han inte koncenterar sig och misslyckas och när han tillslut lyckas träffa rätt blir han jätteglad och pappan mäkta stolt.

Jag skakade mitt huvud och blinkade till för att försöka förstå vad det var jag såg.
Det hjälpte inte.
Jag fattade fortfarande inte ett skit.

Efter tvådagarskursen får sexåringen ett intyg som gör att han snart får uppgradera sig. ( ! )

Senare åker denna pappa 160 långa mil med sin son till en skjutbana för grovkalibriga vapen, som vissa av dem kan genomborra betong.
Där skjuter det lilla barnet med en uzi och pappan är stolt som en tupp.
EFter skjutningen sitter de och fikar och tittar ut över skjutbanan som ser ut som ett krigshärjat område.
"Fantastiskt va!" säger pappan lyriskt till sin son på sex år.

JAg som gör allt för att skona min sexåring från sånt får ont i magen av det inslaget.
Jävla idioter!

På en annan skjutbana pågår en av USAs 6000 årliga skjutmässor där en flicka inte vill skjuta, eller ens ta i vapnet. Hennes pappa tittar då bedjande på henne ocg säger: "Snälla, en gång för pappas skull!"

Säger det igen: Jävla idioter!!!


I dubbelmoralernas paradis säljs det barnanpassade vapen, bl a rosa gevär, men alkohol och sex ska man inte syssla med förrän man är 21 år. Helst inte då heller...
I det landet finns en tolvåring som drömmer om ett raketgevär och en sjuåring som älskar att skjuta.
Den sjuåringen har en pappa som är välbärgad och familjen har turen att bo i ett område med mkt låg brottslighet. Familjen har vapen som hobby och åker en gång i månaden iväg i sin minibuss för att ha lite skoj och sjuta på en skjutbana.
Dessa föräldrar anser att alla elever i skolan ska få bära vapen. Det skulle förbättra säkerheten, det är de övertygade om.

Haha, puckon säger jag. Finner inga andra ord.

Nu ska jag snart gå till backen med mina barn. Där ska jag lära dem att åka bob så snön sprutar.
Det är tillräckligt spännande...


Peace

Påklädningen och dagispromenaden är avklarade och jag slapp både hjärtinfarkt och stroke. Känns skönt.
Nu väntar pluggande, hela dan.

Hoppas jag inte får en stroke av det.

Peace

Om jag vore en prettomorsa skulle jag nu skriva att livet med barn alltid är fantastiskt. Att varje dag är underbar att vakna upp till och att jag skådar in i framtiden med ett leende på läpparna.
Jag är ingen prettomorsa, så jag ska inte skriva de sakerna.
Däremot ska jag skriva att livet med barn är mkt krävande ibland ( för er som inte visste det ). Nästan varje morgon vill jag dö eftersom jag hatar att gå upp och just nu tycker jag inte att den närmsta framtiden känns så lockande.

Känns inte kul att göra samma sak, varje dag, ett helt liv. Eller ett halvt. Eller ett fjärdedels.
Jag gillar inte rutiner egentligen och vissa saker känns så meningslösa.
Skulle vilja leva som mitt sinne säger mig att jag ska, livet i en ryggsäck och alltid på väg. Det skulle vara fantastiskt, det skulle vara alldeles underbart.

Istället ska man gå här i kanske sextio år till och göra allt till leda.
DÅ när jag ligger på dödsbädden och är på väg in i nästa liv ska jag önska ett sådant utan tristess och fasta rutiner.

Nu ska jag göra ännu en sak som jag göra varje dag, jag ska klä på kidsen och gå till dagis. Vet precis hur det kommer bli.
Indi kommer slingra sig som en orm när det är dags för overallen och jag kommer bygga upp en irritation.
Nandi kommer skrika att han inte vill gå till dagis och det blir ett utbrott likt det han får minst en ggn om dan. Min irritation kommer stegra en aning och jag måste stanna upp och fokusera en stund för att inte koka över.
Shanti kommer att komma inte komma ner i hallen förrän jag har ropat hundrasju ggr och då har jag blivit arg som ett bi. När han sen ska klä på sig så kommer minst tio fraser gnäll lämna hans mun.
Vid det laget har jag hunnit bli galen en gång, tänkt hundra ggr att jag ska lägga ut kidsen på blocket och dragit åt min halsduk lite hårdare runt halsen i hopp om att svimma ifrån kaoset en stund.
DRömmen om en ambulansresa i lugn och ro ligger och lurar.

Då sätter vi igång...


Peace

Om den där lampförsäljaren skulle komma och ringa på nu ( eller knacka förresten, vår ringklocka funkar ju inte ) och ha med sig den magiska lampan, som jag skulle köpa och sen putsa, ja ni vet allt det där, då har jag en lista till den förlösta anden.
Tänkte att jag lägger in den här i fall anden har koll på internet och råkar surfa in på denna sida eller om det är nån annan som fått obegränsat med önskningar och kanske vill dela med sig.
Här kommer den:

*jag vill ha ett stort hus som jag kan ha ett kollektiv i och som redan är inbott, eftersom att vi har svårt att få upp grejer som gör det hemtrevligt. Har ju redan bott här i tre år, men det ser mer ut som tre månder.

*jag vill ha en egen teleporter så att jag kan teleportera mig överallt och då slippa helvetet med vinterkläder som ska på och av flera ggr per dag.

*jag vill också ha en miljövänlig flygande bil om jag nån gång skulle vilja se annat än insidan av teleportern när jag behöver transport. Kan vara schysst med en upplevelse då och då...

*jag vill ha en säng där jag alltid vaknar utvilad. Sängen skulle vara magisk och se till att jag fick sova ostört precis så många timmar som jag behöver.

Var det nåt mer?

Jo just ja:

*jag vill ha en egen måne också

Smarta Nandi:

"Mamma, får man säga fan?"

"Nej det får man verkligen inte, det är ett fult ord."

"Jaha, jag skulle inte säga fan, jag skulle säga fantomen."

Varför lär jag mig aldrig?
Jag borde för längesen ha fattat att jag inte kan lägga mig för sent om jag ska orka leva dagen efter.
Nu är jag så där trött igen att jag somnar vid varje blinkning, det är fruktansvärt.
Men jag får skylla mig själv, att jag la mig halv två är bara mitt eget fel.

Och idag ska jag göra en total-cleaning här hemma. Ska ha tvättstugan om en timme eftersom mina torkmöjligheter här hemma är rätt dåliga och med högar av tvätt funkar det inte.
Har också en bautadisk eftersom diskmaskinen har lagt av. Diska är som alla vet min värsta syssla alla kategorier, därför är det extra synd om mig idag ;-)
Fattar inte att vi har sån otur med diskmaskiner, det är tydligen inte meningen att vi ska få ha en fungerande sådan. Förra ggn köpte vi en fräsch begagnad när den andra dog, men den här ggn ska jag inte göra det. Ska ta hit en diskmaskinsexpert som får fixa det eller så köper jag en sprillans ny sen.
Då har man ju iaf garanti om nåt händer och eftersom vi alltid har sån otur så behöver vi all garanti vi kan få:-)

Nu måste kidsen få frulle här och sen måste jag sortera all tvätt.
Shanti sticker hem till farmor om ett tag och vilar upp sig lite. Han ringde henne igår och frågade om han kunde få komma dit och få lite lugn och ro:-)
Måste höra om han kan sova där också , jag ska ju jobba i morgon och han är ju fortfarande sjuk. De andra två ska till dagis om inget oväntat händer, tror de kommer tycka att det är kul att komma tillbaka efter det långa lovet.

Hörs...

Peace

Jaha, så var det officiellt, vi är familjen Mupp med hela Västmanlands befolkning (i alla fall den delen som läser VLT).

Var med i tidningen idag i en artikel om bloggande föräldrar, det känns helt okej.
Artikeln var väl bra och allt stämde och sådär, men...
Bilden, som för övrigt täckte hela framsidan på del 2, var absolut inte okej.
Det fanns en del saker som jag gärna hade korrigerat, vet knappt var jag ska börja men jag ska försöka utan att låta alltför kritisk :-)

Jag hade tydligen fått en släng av exponeringssjukan och tyckte det var helt på sin plats att visa bh:n. Linnet jag hade på mig hade åkt ner och blottade, inte bröstet som tur är, men väl rätt mkt av bh:n.
Jaja, det är väl som det är och hade det varit allt så hade jag kanske inte ens lagt märke till det.
Nästa grej som inte var i sin ordning var att Nandi tjurade och såg ut som en minimupp i sin ryss-möss-frisyr.
Shanti gör en konstig min och ser även han ut som hej-kom-och-hjälp-mig i skallen.
Att kidsen hade schyssta frisyrer visste jag ju såklart innan, men hade de sett normala ut i övrigt så hade det varit helt okej med mig. Det är ju trots allt jag som gått med på att spara ut deras hår liksom.

Bilden inne i själva tidningen var inte mkt bättre. Nandi såg iofs normal ut, men vad Shanti sysslar med kan jag inte svara på. Han gör nånting i bakgrunden som påminner om gymnastiska övningar.

Vet inte varför en erfaren fotograf inte kan välja ut vettiga bilder att lägga in i tidningen. Antar att hon var erfaren iaf...

Hon kanske var för trött, verkade faktiskt lida av nån form av sömnsjuka.
När vi satt i soffan och journalisten ( eller vad säger man ) skulle fråga mig lite grejer så satt fotografen till en början längst ut på soffkanten. Efter några minuter flyttade hon in sig och lutade sig en aning bakåt och ytterligare några minuter senare började hon snarka ( ! ).
Haha, jag höll på att dö, men var ändå tvungen att hålla mig för skratt eftersom jag inte ville genera den stackars trötta människan.
Hon snarkade i några minuter och sen vaknade hon som om inget hade hänt :-)
Skitkul ju...

Nu ska jag ta en cigg och kanske ringa nån annan ensam själ.

Peace

Mår skit nu över saker jag inte kan påverka. Ingen bryr sig om min åsikt heller, hade nån lyssnat på mig från början så hade det kanske varit annorlunda nu.
Men jag har ju lovat mig själv att inte lägga energi på sånt jag inte kan göra nåt åt, så därför skiter jag i detta nu.
Min hjälp vill ingen ha ändå, så nu har jag gjort klart för den det gäller att jag ställer mig utanför nu.

Usch, det är inte kul när det går åt helvete för människor man älskar. Inte kul alls...

Äh, jag vill leva mitt liv och vara lycklig. Får väl sluta in mig och min lilla familj i min bubbla och försöka tänka bra tankar.
Jag har ju ett underbart liv i det stora hela och jag har världens bästa sambo och barn. Inget annat ska ju spela roll.

Nu ska jag ägna mig åt städning resten av dagen. Danne åker ju i eftermiddag och jag vill ha det rent och fint när jag blir själv med kidsen.

Så på med en Kent-skiva och gå in i städtrans...

Peace

Just ja:
BILDDAGBOKEN ÄR UPPDATERAD

Det är så skönt med dagar där man bara får vara...
Idag är det en sån dag och jag njuter av lugnet. Så lugnt det nu kan bli med tre kids i lägenheten. Indi sover iofs nu och Shanti och Nandi äter glass, lugnare än såhär är kan det inte bli här hemma när kidsen befinner sig i vaket tillstånd.

Skulle egentligen ha tvättat kl 6 i morse men jag vaknade inte av larmet på telefonen. Måste ha sovit djupt och det kan bero på att Shanti var febrig inatt och vaknade stup i kvarten. Han ville kolla på tv när klockan var halv fyra och eftersom inga barnprogram sänds då bestämde han att han ville se en hockeymatch. Jag gick tillslut och la mig och då sa Shanti: "Jag kommer in och lägger mig när matchen är slut"
Haha så söt...

Nu ska jag äta en apelsin, jag älskar apelsiner speciellt när jag får köpa dem själv.

Att välja apelsiner i affären är en vetenskap bara det. Jag köper dem helst själv eftersom Danne inte är lika förtjust i apelsin och således inte besitter de kunskaper om apelsiner som jag själv gör.
Enligt mig ska en apelsin ha så tunt skal som möjligt. Är skalet tjockt är risken stor att apelsinen är torr och då är den oätlig. Jag kollar också på apelsinens "navel" när jag inspekterar, den ska vara bucklig och lite utstående.

Åh, vilket svammel. Märks att jag inte har nåt att göra :-)

Peace

Sitter på jobbet och slösurfar lite, tog med datorn idag utifall jag skulle behöva den och det var ju smart inser jag nu. Inte för att jag verkligen behöver den nu, men har man inget bättre för sig så....

Vår nyårsafton var trevlig även om det blev lite annorlunda än vi tänkt oss.
Av olika anledningar var barnen vakna för länge och vi vuxna fick liksom ingen "egen" tid. Vi hade väl i förra årets nyårsafton i bakhuvudet när vi planerade denna. Då somnade barnen vid elva och vi vuxna kunde umgås med lite mer "vuxet".

Denna nyårsafton gick vi hem vid ett och barnen stupade i säng. Shanti sov kvar hos Yassi så vi hade bara två stycken att trängas med i sängen. De sov som två klubbade sälar och vaknade elva i går förmiddag. Det var mkt mkt skönt att få sova för en gångs skull.

Gick omkring och släpade fötterna efter oss i några timmar och sen lämnade vi Indi hos farmor och tog Shanti och Nandi på bio.
Där blev det godis och popcorn för många kronor och det kändes i magen när filmen var slut. Mådde illa som fan och ville bara kräkas.
Men eftersom jag inte är bulimiker var det inte ett alternativ. Det var bara att fejsa sanningen och känna hur fettet och sockret satte sig där de trivs bäst på min kropp.
Efter bion åkte vi hem till farmor allihop och stannade rätt länge. Var hemma nio så kidsen kom sent isäng igen.
Skönt för Danne som fick ligga kvar i sängen när jag var tvungen att släpa mig upp kl sex. Ringde hem vid åtta och fick ingen svar så jag antar att de sov då.

NU ska jag jobba lite.

Peace