Sitter här på jobbet och funderar lite. Snart dags att sova, men jag måste bara få skriva av mig först.
Har de senaste dagarna funderat mycket på livet och hur det kommer sig att vissa nöjer sig med så lite.
Jag själv skulle aldrig bara nöja mig, absolut inte. Vilket tråkigt liv man skulle ha då, om allt bara var okej.
Nej själv har jag höga krav på livet, höga men inte omöjliga.
Det handlar inte om materiell standard, när det gäller sånt kan jag gärna bara nöja mig.
Vad det handlar om är det känslomässiga och mitt värde som människa.
T e x i relationer till andra människor, där förväntar jag mig att bli behandlad med respekt, precis just så som jag behandlar människor.
Jag skulle aldrig nöja mig med ett halvdant förhållande. Självklart har alla förhållanden sina ups and downs, så även mitt och Dannes.
Men i grunden finns ändå den ömsesidiga respekten för varandra och den äkta kärleken.
Att leva i ett förhållande där man saknar förtroende och trygghet skulle jag inte acceptera, skulle inte kunna nedvärdera mig själv på det sättet.
Det är så skönt att vara varandras jämlikar, finns inget annat sätt för mig.
Den dagen jag känner att nån av oss börjar brista i respekten till den andra, den dagen är slutet för mig och Danne.

Skulle heller aldrig kunna nöja mig med en livsstil eller ett jobb som bara känns okej.
Jag behöver stimulans och utveckling, jag överlever inte annars.
Jag måste kunna gå in med allt jag har och trivas fullt ut.
Även här är det klart att det finns svackor, alla har ju dåliga dagar. Men överlag så vill jag att känslan av totalt välbefinnande ska finnas.

Jag är bra på att fokusera på det som är viktigt och har alltid haft en förmåga att se "det lilla i det stora". Det är jag extremt stolt över.
Jag kan lägga skitsaker åt sidan och se livets glädjeämnen.

Jag är så nöjd med livet och väldigt, väldigt lycklig.
Och det tycker jag att jag är värd.

Måste bara säga att jag är så kär. Den där karln jag har är beroendeframkallande, han är ett missbruk jag gärna ägnar mig åt. Att efter snart åtta år fortfarande få fjärilar i magen är underbart.
Inser att jag är jävligt lyckligt lottad. Och jag mår bra, jag LEVER.
Sänder ut ett stort tack i kosmos.

Jaha gott folk, snart är även denna dagen till ända.
Har varit på stan och är nu sjukt trött men även extremt nöjd med mina inköp.
Har köpt: 1 par jeans. 1 tröja. 2 par leggings, 2 par strumpor, 2 tishor till mig, 2 tishor till Danne, hårspray, hårnålar och hårspännen. Allt för det underbara priset av 520 riskdaler.
Det känns så bra att komma undan med så lite, man slipper den där ångesten som annars lägger sig som en våtdräkt runt kroppen.
Som sagt, extremt nöjd.

Resten av denna dagen kommer bestå i soffläge och tv-tittande, kanske slinker en glass ner, kanske inte.
I morgon väntar bilskolan igen och efter det ska jag träffa Johanna och Jessica på en snabbdate.
Ser fram emot det. Väldigt mycket.

Seg morgon här ute på landet.
Allt runt huset är inbäddat i världens tjockaste snötäcke och jag skulle gärna bädda ner mig i soffan hela dagen.
Tyvärr går inte det eftersom jag snart ska till jobbet, men sen är jag iaf ledig till nästa fredag.
Magsjukt barn här hemma och det känns väl sådär, speciellt med tanke på att vi ska ha barnvakt på lördag. Hoppas bara att vi andra klarar oss, kanske ska ta och svälja en näve vitpepparkorn.

Igår var iaf en trevlig dag. På förmiddagen ett kyrkogårdsbesök med mamma och pappa och efter det åkte jag och Danne och handlade.
Efter kidsen var hämtade stack jag iväg till bilskolan och körde.
Ja som sagt så ska jag ju ta tag i körkortet nu och det hade inte kunnat börja bättre.
Läraren jag körde med sa att det antagligen skulle gå fort för mig att ta körkortet, jag är ju ingen nybörjare bakom ratten precis.
Det kändes mycket bra såklart och jag blev ännu mer peppad.

På kvällen var jag och Danne iväg på Komet, en föräldrautbildning där vi ska lära lite runt konflikthantering.
Där märkte man att vi har en harmonisk situation hemma, för alla de andra hade problem med nåt av sina barn. Vi var ju bara där för tipsens skull, behöver inget konkret egentligen. Men det är skönt att luta sig emot samma metoder när det blir tjafs med kidsen. Det är ju jävligt viktigt att föräldrar står enade och det gör vi väl oftast, men ibland går våra metoder isär och som sagt så får vi nu tips.
10 onsdagar håller det på, ska bli intressant.

Nej nu måste jag tvätta lite lakan här och sen ska jag till jobbet.

Sitter på jobbet och väntar på att damen ska vakna, sen har vi en dag av rensande framför oss. Ser inte ens pyttelite fram emot det, men jobba bör man. Eller?

Har precis bokat en vecka på västkusten i sommar, Orust närmare bestämt, och det ska bli så mysigt. Vi sticker efter bröllopet och det får bli en bröllops-/semesterresa.
Vår riktiga resa ska vi ju försöka komma iväg på nästa vinter. Om allt går som vi vill så blir det en månad i Asien. Dock inte Thailand om jag får bestämma.
Och det får jag ju alltid i slutändan ;-)
Blir det som jag vill så tar vi Vietnam och Kambodja, ev. också Laos för dit vill Danne.
Hoppas det går vägen iaf.

Har också fått arslet ur nu och tagit tag i körkortet. Igen!!!
Men denna gpngen ska det bli av iaf, gör teoriprovet om tre veckor så nu ska det sättas fart. Ska bli skönt att slippa vara beroende av Danne, även om han är en väldigt trevlig person att vara beroende av, kunde ju vara värre...
Så håll alla tillgängliga tummar så att jag lyckas hålla fokus nu.
Gör jag bara det så kommer det gå bra:-)

Nej nu har jag inte tid med er.

Har verkligen inte haft nåt alls att skriva de senaste dagarna.
Det har jag inte nu heller....
Sorry.

Onsdagsmorgon nu då och jag försöker vakna till liv med lite kaffe.
Kidsen somnade sent igår och sov länge i morse, mkt skönt.
Somnade på soffan igår så det blev ganska många timmars sömn, det var välbehövligt.

Tyvärr somnade Danne också på soffan och vi glömde helt bort Shantis tappade tand som låg i ett glas med vatten på diskbänken. Att missa tandfén är katastrof, det får bara inte hända.
Så jag stack ut i köket fort som fan, för att försöka hinna fixa det innan Shanti kom på det.
Alltså ut i köket med en guldtia i högsta hugg, bara för att upptäcka att glaset med tanden var borta.
Frågade Danne om han kanske ändå hade kommit ihåg att fixa det inatt.
Nej, det hade han inte.
Tog ett tag innan jag kom på det, sen slog det mig att Danne måste ha hällt ut vattnet och tanden igår när han plockade in i diskmaskinen. Frågade honom och ja det var tydligen så det var.

fick säga till Shanti att tandfén antagligen varit väldigt trött och råkat ta med sig tanden.
Han blev lite besviken för han spar sina tappade tänder i en burk, men det släppte rätt snart.

Klantigt, men sånt händer i den här familjen. Tur att det löste sig iaf, guldtian fanns ju ändå där och det var väl det viktigaste för Shanti :-)

Nu är det frukost.

Nu är jag på jobbet igen, känns som att jag bor här :-)
När jag går av i morgon har jag jobbat 144 timmar på 9 dagar. Knappt varit hemma nåt alls senaste veckan och det kändes i går kväll när jag kom hem.
Hade saknat kidsen så otroligt mycket att det t o m var ett nöje att duscha dem :-)
Det är det inte annars kan jag lova...
Hann få lite mys med allihop innan det var läggdags och sen låg jag och Danne på soffan och kollade på tv. Mysigt, mysigt...

Efter i morgon blir jag ledig 3 dagar, som det ser ut nu iaf. De dagarna ska jag ägna åt mina barn. Vad vi ska hitta på är inte bestämt än, kan hända att vi bara håller oss hemma. Umgås med dem ska jag iaf göra.

Nej nu måste jag jobba, om jag hinner blir det kanske ett inlägg senare.

Peace

Har varit uppe och jobbat lite, nu har jag svårt att somna om.
Tänker på den där första tiden med Isak, de allra första timmarna.
Kommer ihåg att Johan hade honom mycket i famnen för jag var så trött. Vid ett tillfälle fick Johan en utskällning av en otrevlig, gammal sjuksköterska. Han satt och blundade med Isak i famnen och det var tydligen livsfarligt, så fick han absolut inte göra :)
Kommer även ihåg att vid den här tiden på morgonen så hade jag svårt att kissa och fick därför inte komma upp till BB, fick snällt stanna kvar på förlossningen. Det dröjde flera timmar innan vi fick komma upp på avdelningen, men när vi äntligen fick ett eget rum så la vi oss alla tre i den smala sjukhussängen och sov.
Somsagt, minnena kommer tillbaka....

Om 6 timmar är det exakt nio år sedan min första son föddes. Efter bara några få timmar av värkar föddes det lilla skrynkliga knytet som skulle ge mig min största glädje dittills och min för alltid största sorg.
Att livet skulle förändras dramatiskt visste jag första gången jag fick hans varma kropp på mitt bröst. Att hans liv skulle skänka mig lugn och trygghet förstod jag redan då. Men att jag skulle drabbas av ett fruktansvärt trauma, det visste jag inte.
Min lilla son, min Isak, föddes den 17:e januari 2001 kl. 04.42 och just den minuten, just den sekunden blev jag hel, jag blev jag.

Nio år har gått sedan den stunden, åtta år och nio månader av dem har jag burit med mig en sorg som inte kan beskrivas, en saknad som inte går att sätta ord på.
Att säga att en del av mig fattas förklarar bara en bråkdel av hur det faktiskt känns.
Jag förstår det knappt själv, hur ska då någon annan förstå?

Nio år sedan och ändå undrar jag vart de åren tagit vägen.
Hur kunde det gå så fort?
Hur har jag klarat att bära denna fruktansvärda smärta i över 3000 dagar?
Över 3000 dagar av tomhet och med vetskapen om att denna lilla kropp ligger nergrävd i jorden på en mörk kyrkogård.
Den kroppen som nu skulle ha legat i sin säng, med det blonda håret på kudden. En liten kropp påväg att bli stor.
Jag skulle egentligen just i detta nu suttit på hans sängkant och förundrats över det faktum att den lilla killen redan blir nio år. Jag skulle antagligen ha gråtit en skvätt, för ja jag är en blödig person. Skulle sen ha stoppat om honom, som varje kväll, pussat honom på pannan och viskat: "Jag älskar dig min nioåring"

Och i morgon skulle vi haft kalas och jag skulle överöst detta mirakel med presenter.
Jag skulle stolt sett på när han blev firad och även då skulle jag ha svårt att fatta att nio år redan gått och jag skulle säga till mig själv: "Vart har tiden tagit vägen?"


Ja vart har tiden tagit vägen? Jag fattar inte hur ens tidsperspektiv kan vara så inkonsekvent. Ena stunden förvånas man över hur snabbt det gått och nästa stund kan man tro att det gått en hel livstid. Sorgen kan spela en spratt och så kommer det nog vara så länge jag lever.

En sak är i alla fall säker och det är att varje år, vid varje födelsedag så kommer jag tänka på hur det borde vara. Och för varje år som går så blir det bara svårare och svårare att föreställa sig hur han skulle sett ut.
Fast han är mitt barn så har jag aldrig fått se honom växa upp.
Det är så fruktansvärt jävla orättvist, så förbannat ologiskt och det finns ingen förklaring som känns acceptabel.

Jag har förlorat honom, jag kan aldrig få honom tillbaka.
Det enda jag jag har är minnena av min son och tyvärr så bleknar de.
Hur gärna jag än vill så klarar inte min hjärna av att bevara alla starka minnen.
De bryts ner som ett gammalt solblekt fotografi och det gör så ont i mig.

De här nätterna före Isaks födelsedagar har i alla år varit svåra att sova sig igenom. Hjärnan går på högvarv och jag kastas ofta tillbaka till natten då han föddes och lyckan jag kände då. Bara för att vakna upp och veta att det var en dröm.
Den här natten blir säkert ingen undantag.
Får vara glad att jag i alla fall får träffa min son i drömmarna och att jag där kan se honom klart och tydligt.
Att få återuppleva hans födelse varje år är en fin känsla att bära med sig.

Jag fick bara tre månader med Isak. De tre månaderna är antagligen de mest betydelsefulla i mitt liv. Tre fantastiska månader innan katastrofen.

Jag fick bara tre månader med min prins, men i drömmarna har jag honom för alltid.

Angående kidsens obefintliga erfarenheter av frisörbesök måste jag få tillägga följande: De har alltid totalvägrat, i alla år. Tydligen var Danne likadan när han var liten så jag skyller det på generna. Nu har de dock gått med på att gå till frisören, OM de får kolla på film medan de blir klippta.
Så tack för kommentaren och tipset om klippstugan. Hade för mig att det var just klippstugan som hade filmvisning, men när jag läste på deras hemsida fanns ingen info om det alls.
Nu ska tid bokas för alla i familjen med hår, jag behöver också en rejäl genomgång av barret.

Humöret är det motsatta nu och det är skönt, så jävla tråkigt att gå omkring och vara en muttrande bitch. Kan ha varit så att det berodde en del på pms också, känns iaf bättre att skylla på det.
Framtiden ser helt plötsligt inte så mörk ut och jag har börjat planera inför årets stora händelse också. Vi ska ju bli sådär totalvuxna och gifta oss.
Känns stort, mest med tanke på att det är just så vuxet på nåt sätt, själv vill man ju gärna tro att man är lika gammal som man känner sig.
Känns också stort för att det är det sista vi kan göra för att ta vårt förhållande ett steg längre. Eller ja, iaf sista grejen i den bemärkelsen för självklart utvecklas ju ett förhållande hela tiden. Förhoppningsvis åt det starkare hållet...
Ser fram emot det väldigt mycket och det pirrar i magen när jag tänker på att Danne ska bli min man:-)
Fast jag är väldigt tveksam till att kalla honom för det sen; min man. Känns skumt och låter så otroligt larvigt.
Kan hända att jag vänjer mig.
Jag är också så otroligt töntig att jag tränar på att skriva mitt namn med mitt nya efternamn, alltså Dannes då. Kommer på mig själv när jag pratar i telefon och andra gånger när jag har händerna fria och måste ha nåt att pilla med. Det känns rätt pinsamt faktiskt och extremt löjligt.
Bara att inse att jag kan sälla mig till nördarnas släkte.

Känns i vilket fall väldigt spännande och att planera till en sån här grej kan aldrig bli tråkigt.
Lovar er att det inte blir likt nåt annat bröllop ni varit på!

Nog om det nu, det får inte bli för mycket snack om giftermålet för då kan det hända att jag avslöjar nåt som jag egentligen vill hålla lite hemligt.

Slutar jobbet om en timme och då ska vi hem till mamma och pappa på en kaffe. Ja vi ska förstås hämta hem Shanti som fått mormor- och morfarmys. Han var en mycket nöjd liten kille igår när jag pratade med honom.

Nej nu ska jag sätta fart här.
Snart får jag långledigt, det känns ganska välbehövligt.

Peace

Jaha ja, då sitter man här som den enda vakna i familjen. Lite ensamt men ändå rätt skönt faktiskt.
Humöret har inte varit på topp den senaste tiden av olika anledningar och som mdet ser ut nu så får jag fortsätta vara på dåligt humör ett tag till.
Inte kul alls att känna sig som en gnällkärring med pms.
I morgon ska jag iaf jobba, får se till att hotta på nåt kul på jobbet för att komma på andra tankar.

Ska försöka komma ihåg att boka klipptid till kidsen också, det är verkligen på tiden.
De har ju aldrig varit hos frisören, jag har stått för klippningarna här i familjen. Nu vill jag dock att de ska bli fina i håret så det är som sagt dags.
Ska ju finnas nån frisör i stan där barn kan se på film medan de blir klippta, kan inte minnas var bara. Får kolla upp det i morgon.

Annars är läget som det är, har inget flyt i skrivandet nu tyvärr. Kan vara så att det beror på sinnesstämningen.

Vi hörs.

Peace på er

Ligger i sängen och ska strax gå upp, men det är så skönt att ligga kvar att jag drar på det ett tag. Vaknade denna morgon av att två barn skrek: färdig !
Nandi på toaletten och Indi på pottan, där satt de och diskuterade inne på toaletten, så jävla söta.
Kom att tänka på en grej igår ; när nån av kidsen hakar upp sig på en speciell fras så är det lätt att man tröttnar eftersom det oftast går att höra denna fras en gång i kvarten under den vakna delen av dygnet.
Men när de slutar sen så blir det tomt utan det tjatiga och efter nån vecka har man helt glömt bort det.

Indi hade en favorit för nån månad sen som han verkligen använde flitigt.
Han var inne i en Karlsson på taket- period och verkade älska dendelen där Karlsson härmar Bettan ochhennes kille ; "gillar du mig?"
Fast han sa: "Lilliar du miiiiiiiiig?" och så skulle man säga: " jaaaaa det gör jag gillar du mig "
och det där körde han med hela tiden. Det blev jobbigt tillslut men nu är jag rädd att vi ska glömma det
tur att jag har det på print nu då :)

Nej nu ska jag dricka kaffe och sen ska kidsen utfodras innan jag åker till jobbet.

MEn vilken sjukt seg dag! Har fortfarande huvudvärk, den vill inte släppa. Men nu är det iaf kväll och tillåtet att vara seg :)
ska väl ta och göra nån nytta här på jobbet nu ändå, får ju trots allt lön...
Vi hörs!
Peace

kom på att jag faktiskt kan blogga från min nya telefon, den anslutningen funkar alltid. Lite krångligt fortfarande med touchscreen, men jag börjar vänja mig.
Snart dax att åka till jobbet och Shanti ska hemtill mormor och morfar, han ska vara där idag och sova där till i morgon. Skönt för honom att få lite ensamtid och vara ifred från brorsorna. Han behöver tanka lite mormor- och morfartid, det var längesen.
Danne får mysa med de andra två, skönt för alla inblandade med lugn och ro. Jag har ont i huvudet, haft sen igår, men det funkar att jobba ändå.
Nu måste jag hoppa in i duschen, fryser bara jag tänker på det.
Hörs...

Peace & Love

Försöka mig på ett inlägg då kanske.
Internet har strulat och gör det fortfarande, men jag ska försöka hinna innan anslutningen dör.

Ja julen då...
Kidsen var ju som sagt väldigt spända kvällen före julafton och allra värst var det för Shanti. Han var, som han själv sa, så spänd att han inte kunde somna och väldigt orolig att tomten inte skulle komma och lämna några paket på natten. Vi hade ju sagt att tomten inte kommer så länge man är vaken och det tänkte han ju på såklart och det gjorde det ju ännu svårare för honom att faktiskt somna in.

"Men nu är det ju mitt i natten och tomten har ju redan varit hos alla barn med julklappar. Han kommer inte hit, jag vet det, jag har nog inte varit tillräckligt snäll."
Lilla plutten...
Han somnade tillslut och då var ju klockan nästan tre på natten.
Men vi fick en mysig julafton iaf och alla blev nöjda och glada över klapparna som såklart levererades :-)

Mellandagarna var lugna, jobbade lite, annars bara lata dagar.

På nyårsafton hade vi Kribbe och Maria med kids här. Även nyår var otroligt lugnt eftersom jag jobbade på nyårsdagen. Kidsen stod i fokus både jul och nyår.
Som det ska vara...

Denna veckan har varit fri från jobb för min del och vi har bara såsat runt här hela dagarna. Ska faktiskt bli skönt att jobba i helgen och nästa vecka börjar kidsen dagis och skola igen. Undrar bara hur vi ska klara att komma upp på morgnarna.

Ska försöka få ihop ett inlägg om året som gått också, men det blir senare. Nu törs jag inte skriva mer för snart dör väl anslutningen igen.

Peace på er...