Sitter här på jobbet och funderar lite. Snart dags att sova, men jag måste bara få skriva av mig först.
Har de senaste dagarna funderat mycket på livet och hur det kommer sig att vissa nöjer sig med så lite.
Jag själv skulle aldrig bara nöja mig, absolut inte. Vilket tråkigt liv man skulle ha då, om allt bara var okej.
Nej själv har jag höga krav på livet, höga men inte omöjliga.
Det handlar inte om materiell standard, när det gäller sånt kan jag gärna bara nöja mig.
Vad det handlar om är det känslomässiga och mitt värde som människa.
T e x i relationer till andra människor, där förväntar jag mig att bli behandlad med respekt, precis just så som jag behandlar människor.
Jag skulle aldrig nöja mig med ett halvdant förhållande. Självklart har alla förhållanden sina ups and downs, så även mitt och Dannes.
Men i grunden finns ändå den ömsesidiga respekten för varandra och den äkta kärleken.
Att leva i ett förhållande där man saknar förtroende och trygghet skulle jag inte acceptera, skulle inte kunna nedvärdera mig själv på det sättet.
Det är så skönt att vara varandras jämlikar, finns inget annat sätt för mig.
Den dagen jag känner att nån av oss börjar brista i respekten till den andra, den dagen är slutet för mig och Danne.

Skulle heller aldrig kunna nöja mig med en livsstil eller ett jobb som bara känns okej.
Jag behöver stimulans och utveckling, jag överlever inte annars.
Jag måste kunna gå in med allt jag har och trivas fullt ut.
Även här är det klart att det finns svackor, alla har ju dåliga dagar. Men överlag så vill jag att känslan av totalt välbefinnande ska finnas.

Jag är bra på att fokusera på det som är viktigt och har alltid haft en förmåga att se "det lilla i det stora". Det är jag extremt stolt över.
Jag kan lägga skitsaker åt sidan och se livets glädjeämnen.

Jag är så nöjd med livet och väldigt, väldigt lycklig.
Och det tycker jag att jag är värd.