Om 6 timmar är det exakt nio år sedan min första son föddes. Efter bara några få timmar av värkar föddes det lilla skrynkliga knytet som skulle ge mig min största glädje dittills och min för alltid största sorg.
Att livet skulle förändras dramatiskt visste jag första gången jag fick hans varma kropp på mitt bröst. Att hans liv skulle skänka mig lugn och trygghet förstod jag redan då. Men att jag skulle drabbas av ett fruktansvärt trauma, det visste jag inte.
Min lilla son, min Isak, föddes den 17:e januari 2001 kl. 04.42 och just den minuten, just den sekunden blev jag hel, jag blev jag.

Nio år har gått sedan den stunden, åtta år och nio månader av dem har jag burit med mig en sorg som inte kan beskrivas, en saknad som inte går att sätta ord på.
Att säga att en del av mig fattas förklarar bara en bråkdel av hur det faktiskt känns.
Jag förstår det knappt själv, hur ska då någon annan förstå?

Nio år sedan och ändå undrar jag vart de åren tagit vägen.
Hur kunde det gå så fort?
Hur har jag klarat att bära denna fruktansvärda smärta i över 3000 dagar?
Över 3000 dagar av tomhet och med vetskapen om att denna lilla kropp ligger nergrävd i jorden på en mörk kyrkogård.
Den kroppen som nu skulle ha legat i sin säng, med det blonda håret på kudden. En liten kropp påväg att bli stor.
Jag skulle egentligen just i detta nu suttit på hans sängkant och förundrats över det faktum att den lilla killen redan blir nio år. Jag skulle antagligen ha gråtit en skvätt, för ja jag är en blödig person. Skulle sen ha stoppat om honom, som varje kväll, pussat honom på pannan och viskat: "Jag älskar dig min nioåring"

Och i morgon skulle vi haft kalas och jag skulle överöst detta mirakel med presenter.
Jag skulle stolt sett på när han blev firad och även då skulle jag ha svårt att fatta att nio år redan gått och jag skulle säga till mig själv: "Vart har tiden tagit vägen?"


Ja vart har tiden tagit vägen? Jag fattar inte hur ens tidsperspektiv kan vara så inkonsekvent. Ena stunden förvånas man över hur snabbt det gått och nästa stund kan man tro att det gått en hel livstid. Sorgen kan spela en spratt och så kommer det nog vara så länge jag lever.

En sak är i alla fall säker och det är att varje år, vid varje födelsedag så kommer jag tänka på hur det borde vara. Och för varje år som går så blir det bara svårare och svårare att föreställa sig hur han skulle sett ut.
Fast han är mitt barn så har jag aldrig fått se honom växa upp.
Det är så fruktansvärt jävla orättvist, så förbannat ologiskt och det finns ingen förklaring som känns acceptabel.

Jag har förlorat honom, jag kan aldrig få honom tillbaka.
Det enda jag jag har är minnena av min son och tyvärr så bleknar de.
Hur gärna jag än vill så klarar inte min hjärna av att bevara alla starka minnen.
De bryts ner som ett gammalt solblekt fotografi och det gör så ont i mig.

De här nätterna före Isaks födelsedagar har i alla år varit svåra att sova sig igenom. Hjärnan går på högvarv och jag kastas ofta tillbaka till natten då han föddes och lyckan jag kände då. Bara för att vakna upp och veta att det var en dröm.
Den här natten blir säkert ingen undantag.
Får vara glad att jag i alla fall får träffa min son i drömmarna och att jag där kan se honom klart och tydligt.
Att få återuppleva hans födelse varje år är en fin känsla att bära med sig.

Jag fick bara tre månader med Isak. De tre månaderna är antagligen de mest betydelsefulla i mitt liv. Tre fantastiska månader innan katastrofen.

Jag fick bara tre månader med min prins, men i drömmarna har jag honom för alltid.