Om jag vore en prettomorsa skulle jag nu skriva att livet med barn alltid är fantastiskt. Att varje dag är underbar att vakna upp till och att jag skådar in i framtiden med ett leende på läpparna.
Jag är ingen prettomorsa, så jag ska inte skriva de sakerna.
Däremot ska jag skriva att livet med barn är mkt krävande ibland ( för er som inte visste det ). Nästan varje morgon vill jag dö eftersom jag hatar att gå upp och just nu tycker jag inte att den närmsta framtiden känns så lockande.

Känns inte kul att göra samma sak, varje dag, ett helt liv. Eller ett halvt. Eller ett fjärdedels.
Jag gillar inte rutiner egentligen och vissa saker känns så meningslösa.
Skulle vilja leva som mitt sinne säger mig att jag ska, livet i en ryggsäck och alltid på väg. Det skulle vara fantastiskt, det skulle vara alldeles underbart.

Istället ska man gå här i kanske sextio år till och göra allt till leda.
DÅ när jag ligger på dödsbädden och är på väg in i nästa liv ska jag önska ett sådant utan tristess och fasta rutiner.

Nu ska jag göra ännu en sak som jag göra varje dag, jag ska klä på kidsen och gå till dagis. Vet precis hur det kommer bli.
Indi kommer slingra sig som en orm när det är dags för overallen och jag kommer bygga upp en irritation.
Nandi kommer skrika att han inte vill gå till dagis och det blir ett utbrott likt det han får minst en ggn om dan. Min irritation kommer stegra en aning och jag måste stanna upp och fokusera en stund för att inte koka över.
Shanti kommer att komma inte komma ner i hallen förrän jag har ropat hundrasju ggr och då har jag blivit arg som ett bi. När han sen ska klä på sig så kommer minst tio fraser gnäll lämna hans mun.
Vid det laget har jag hunnit bli galen en gång, tänkt hundra ggr att jag ska lägga ut kidsen på blocket och dragit åt min halsduk lite hårdare runt halsen i hopp om att svimma ifrån kaoset en stund.
DRömmen om en ambulansresa i lugn och ro ligger och lurar.

Då sätter vi igång...


Peace