Nu kära bloggläsare ska jag erkänna nåt för er.
Det känns lite jobbigt att skriva det här, men tror samtidigt att jag behöver erkänna det för världen, innan jag kan acceptera sanningen själv.

Jag önskar ibland att jag vore nån annanstans.
Att jag levde ett annat liv, i en annan tid, ett annat jag.
Det är säkert inget ovanligt att människor ibland har såna tankar, men är man förälder förväntas man tycka att man har allt man kan önska.
Den senaste tiden har jag känt meningslösheten så starkt att jag nästan blir rädd.
Vad skulle hända om jag bara bestämde mig för att kapitulera?

Ansvar, ansvar, ständigt detta ansvar.
Jag ansvarar för mitt eget liv, för kidsens liv, för min del i kärleksrelationen med Danne, för mina föräldrars rätt till nätter utan oro.
Jag ansvarar för mitt arbete, mina studier, för pengar som vi får in och pengar som ska ut, för en lägenhet, för tider som ska passas, för mat och tvätt och städning.

Hela mitt liv består av massa ansvar och massa måsten.

Det skulle vara lätt att böja sig för längtan av frihet.
Tänk att slippa alla måsten och det förbannade ansvaret.

Vet inteom det är en försenad höstdepression som kommer smygande eller om det är det gamla vanliga:
Min kropp klarar inte att att reglera serotoninnivån och därför inte heller humöret och måendet.
Har sen Isak dog saknar förmågan att må helt bra utan medicin. Har i nästan alla år tagit antidepressiva för att må bra och för att min kropp ska få hjälp med de ojämna nivåerna serotonin.
I nästan alla år har jag medicinerat mig och det funkade bra, hela tiden. Tills i våras, då kände jag att biverkningarna tog över på nåt sätt. Det kändes inte längre värt med minskad sexlust och muntorrhet. Så jag slutade med medicinen och tro det eller ej, jag har mått bra större delen av tiden. I korta perioder har det varit tungt och det är det väl för alla ibland, men oftast mår jag bra. Jag är glad och social och tycker om att träffa människor. Jag har roligt och kan nästan se positivt på det mesta (även om jag ofta spyr galla här i bloggen).

Så har det alltså varit, men nu vet jag inte. Det är inte det att jag är ledsen eller nedstämt, känner mig bara så oerhört grubblig och får ibland en känsla av att jag måste frigöra mig.
Som en ny tonårsrevolt :-)

Nu insåg jag att det kanske är en livskris, en för tidig 30-årskris eller nåt liknande. Nej jag vet inte, en det är inte kul att känna såhär och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det.
Kanske bara vänta ut det, vänta på bättre tider i hjärnan.

Livet är bara så fruktansvärt förutsägbart och tråkigt. Tristess på hög nivå, alltid samma samma, inga roliga överraskningar.


Kära bloggläsare.
Jag förutsätter att ni är tillräckligt skärpta för att inte missförstå det här inlägget. Men om det mot all förmodan skulle finnas nån därute som inte har alla hästar i hagen, så kommer här ett förtydligande:

Jag är lycklig i mitt förhållande och delar mitt hjärta med Danne. Jag älskar mina barn och är tacksam för varje dag tillsammans med dem. De finns i mina andetag och får liv igen och igen varje gång jag tänker på dem.
Jag lever ett bra liv och skulle jag få chansen att byta skulle jag aldrig ta den.
Inte en tvekan, inte en blinkning. Jag skulle välja mitt nuvarande liv hundra och tusen ggr om.

Men faktum kvarstår:

Tristess gör ingen människa glad.

Peace