Sitter här och gråter lite för mig själv och känner mig både sorgsen och glad samtidigt. Det är faktiskt lite filmgråt över det, bara långsamma tårar som droppar lite fint. Eller som regndroppar på en fönsterruta, när de rinner ner sakta sakta.

Men varför sitta och analysera sin egen gråt nu, jag hade ju annat att skriva.
Skulle tala om varför jag känner mig som jag gör just nu.

Läste just världens finaste mail från min Elin, det som stod där gjorde mig både glad och sorgsen.
Jag är så lyckligt lottad som har haft denna fantastiska tjej i mitt liv i 20 år. Det är en lång tid och den innehåller så otroligt många minnen. Alla gånger vi har skrattat tillsammans (väldigt många eftersom vi skrattade oss igenom nästan hela barndomen), alla gånger vi gråtit tillsammans, de gånger vi har bråkat, alla dumheter vi gjort...
Jag kan plocka fram hur många minnen som helst, de tar liksom aldrig slut och det känns så fint.
Kan inte ens föreställa mig hur mitt liv hade blivit om vi inte hade råkat hamna i samma klass. Antagligen helt annorlunda och helt klart mkt tråkigare.

Det här blev nån slags hyllning till Elin som jag just nu saknar hur mkt som helst.

Jag har många andra fantastiska människor i mitt liv också. Ni vet vilka ni är och ni får mig att må bra.

Tack alla som berikar mitt liv, utan er skulle det vara betydligt tråkigare att leva...


Peace