Mitt uppe i bajstorkande, tvätt och matlagning så tränger massa frågor in i min redan upptagna hjärna. De liksom kommer från luften och borrar sig in genom skallbenet, till de små grå och där växer de och förökas. Jag har inget att säga till om, de lever ett eget liv.
Frågor som stundtals känns ganska besvarade, tar ny form och helt plötsligt vet jag ingenting längre.
Vem är jag egentligen, vem har jag blivit medan jag varit upptagen av leksaksstädning och disk? Vem var jag förut och vad ville jag då?
Jag minns inte längre och det gör ont i mig. Jag sviker och sårar mig själv genom att inte veta vem den där tjejen var, vad hon ville med livet.
Om jag inte minns vad jag hade för drömmar då, hur ska jag då kunna veta vad jag önskar nu?
Jag försöker blockera frågorna som är så jobbiga, just för att de inte har några svar nu.
Om jag inte vet nu, kommer jag veta om 50 år? Kommer jag bara glida med och sen ångra mig?
Jag vill inte det, vill inte vara utan drömmar eller önskningar.
Vill inte känna att jag är betydelselös för världen och att mina andetag är glömda när jag dör.
Vart är jag på väg? Jag blir äldre och får mer erfarenhet, men kan man kalla mig klokare? Kommer jag nånsin bli klokare, kommer jag nån gång att känna mig nöjd?

Det är svårt att stanna upp och verkligen känna efter. Tiden räcker inte till, dygnet har alldeles för få timmar. Ska det vara så? Vem vinner nåt på det, blir det inte bara väldigt tråkigt att inte veta?

Skulle behöva en blå himmel med några bomullsliknande moln på, en hängmatta under ett stort träd och massor av tid. Tid till att reflektera, tid till att finna svaren och tid till långsamt rullande tårar. Tårar av sorg för det jag har förlorat och tårar av glädje för det jag har. Tårar av sorg för drömmar jag tappade och tårar av glädje för nya önskningar om framtiden.

Nu känns en sån himmel väldigt avlägsen och all den tiden jag behöver är inte min.
Tårarna har jag nog nånstans långt inne, kan hända att jag klämmer in dem mellan dagislämning och jobb. Nånstans på vägen får jag stanna upp och gråta en svätt, för förvirringen som finns och klarsyntheten som är borta.