Fattar inte att jag blivit så fjollig.
Kollade nyss på slutet av Pocahontas ( barnen tittade och jag fastnade där de sista tio )och jag fick tuppskinn och rysningar över hela kroppen när John Smith åkte tillbaka till England och Pocahontas stod på klippan och tittade efter båten. Att en Disneyfilm kan få en att bli så blödig.
Kan också avslöja att jag nästan varje dag de senaste veckorna har avbrutit mitt pluggande för att kolla på Supernanny och att jag varje gång, det slår aldrig fel, gråter på slutet. Vet inte varför men det är så vemodigt på nåt sätt.
Börjar väl bli gammal...

Har ju alltid mobbat min mamma för att hon gråter när hon pratar om vår barndom, men nu är jag ju likadan själv. När jag tänker på att Shanti börjar bli så stor och att tiden går så fort så fäller jag några stilla tårar. Eller när jag tänker på nåt fint minne man har, då är det precis samma sak.

MEn det är väl bra att ha nära till sina känslor;-)

Nej kära kamrater, nu ska jag plocka undan lite här hemma och ta en varv med sugaren.
Sen drar jag till Niklas med min BiB. Ska bli kul att hänga lite med honom var ju hundra år sen minst.

Peace