Att se sina barn ledsna är inte kul alls. Ögonen tåras och ångestbältet man har runt bröstet dras åt ett hål eller två. Hemskt...
Att själv behöva göra sina barn ledsna är ännu värre. Idag gjorde jag det, jag gjorde Shanti ledsen och det var medvetet. Han hade gjort nåt han lovat att han inte skulle göra. Jag hade sagt åt honom att gör du det igen så blir det ingen överraskning på torsdag. (En deal jag har med Shanti och Nandi; om de sköter sig hela veckan så får de en överraskning på torsdag.)
Så när Shanti gjorde denna grej igen fast han visste vad som gällde, då var jag liksom tvungen att hålla fast vid mitt ord.
Och han blev så hjärtskärande ledsen när jag meddelade att han tyvärr inte kommer få nån överraskning. Tårarna sprutade och han bedyrade att han från och med nu skulle sköta sig.

Önskade i den stunden att jag bara kunde ta honom i famnen och säga:
"Okej förlåt mig, klart du ska ha en överraskning du med." Jag fick ta honom i famnen och säga tyvärr istället.
För jag är inte en sån förälder som mesar på det sättet och jag tror inte att det är bra för kidsen heller. Att man struntar i att visa konsekvenserna av ett orätt handlande kan bara bli dåligt i slutändan.
KOnsekvenser måste man ju ta hela livet och när man är snart sex år är det på tiden att börja lära sig.

Det som känns jobbigt också är att Nandi fortfarande måste få sin överraskning, för han har ju inte gjort nånting. Han ska inte bli lidande för att brorsan gör fel, samtidigt som det känns hemskt att ge honom på torsdag och inte Shanti.
Dte kommer ju svida för Shanti, men förhoppningsvis lär han sig av det.

Inte alltid lätt att vara pedagogisk och rättvis...




Peace