Det är inte ofta jag gråter över Isak, ibland tänker jag att det är konstigt att jag inte gråter mer.
Men så kommer det stunder då det bara kommer över mig, som från ingenstans börjar tårarna rinna och det gör fruktansvärt ont i bröstet.
Nu är en sån stund, nu gråter jag och nu gör det fruktansvärt ont. Vet inte varför detta kom över mig just nu, jag skulle ju precis diska. Hittar inga kopplingar alls mellan disk och Isak, men tydligen gjorde min hjärna det.

Tänker på begravningen, på hur konstig den dagen var.
Jag vaknade på morgonen och var alldeles pirrig i kroppen, en känsla man annars skulle kalla förväntan men i begravningssammanhang borde det heta nåt annat.

Kommer så väl ihåg att det var första varma dagen det året, en underbar vårdag när solen värmde och fåglarna kvittrade. Minns att jag tyckte det var fint att Isak skulle begravas just en sån dag. Årets första...

När vi kom till kapellet mötte prästen upp oss och frågade om vi ville titta på kistan innan det var dags. Hon trodde det var bra för att undvika en chock när begravningen började. Vi gick in och tittade på den lilla, vita kistan och alla fantastiska blommor. När jag tittade närmare på den lilla guldfärgade skylten på kistan såg jag att de hade ristat in fel födelsedatum på den. På den stod * 7/1 + 18/4 och det var ju fel, han var ju född 17:e och inte 7:e. När jag såg det bröt jag ihop och tyckte det var fruktansvärt.
När mina föräldrar kom till kapellet en stund senare kastade jag mig i pappas famn och bröt ihop: "Det står fel på kistan, det står fel födelsedatum"
Konstigt att man reagerar på en så oviktig detalj just en sån dag.

Det var rätt mkt folk på begravningen men jag minns knappt en enda, jag var som i en bubbla hela den dagen. Jag grät mkt och ändå så kändes begravningen som ett avslut och en början. En början på min bearbetning, även om jag egentligen hade börjat bearbeta långt innan.

EFter minnesgudstjänsten i kapellet gick vi alla samlade till gravplatsen för att lägga den lilla kistan i jorden. Den ganska korta biten kändes flera mil lång och i min bubbla tog jag steg efter steg utan att veta om det. Jag kommer så väl i håg de fåglarna som satt i träden och kvittrade när vi gick där. Deras kvittrande skänkte mig lite ro och fick mig att klara resten av begravningen.

Mamma var så orolig att jag skulle tappa greppet helt och hoppa efter ner i graven och när jag stod där hade jag faktiskt lust att göra det. Hoppa ner och ta tillbaka mitt barn. Han skulle ju inte ligga där under jorden, han skulle vara i min famn.
På nåt konstigt sätt höll jag mig iaf lugn och klarade begravningen utan att bryta ihop helt. Kanske tack vare min bubbla...

När jag nuförtiden är vid Isaks grav har jag så svårt att tänka mig att graven var öppen, kistan sänktes ner och vi alla tog ett farväl där vid det öppna hålet i marken.

Jag har många små minnesfragment och ibland kan jag pussla ihop dem till en helhet.
Idag var det en sån dag.