Hur långt kan man driva sin mamma?
Det spelet spelar Nandi just nu. Eller inte precis just nu, för han sover sen en timme tillbaks.
Men han drar och stretchar på alla gränser som finns, allt för att se hur långt man kan gå när man är fyra år.
När jag tillslut bryter ihop och blir rasande arg, då försöker han lite till.
Men, gott folk, det är dött lopp. Jag ger inte med mig, har jag en gång sagt nej så kan man inte räkna med att jag ska ändra mig.
Visst väljer jag ibland att se mellan fingrarna, man får ju välja sina strider, men har jag börjat säga nej då är det kört.
Tyvärr har inte Nandi levt tillräckligt länge för att inse att jag funkar så och då måste han ju såklart prova. Fast han ser att jag är så arg att jag är nära att gå in i jag-tar-närmsta-föremål-och-kastar-i-väggen-stadiet så skiter han blankt i vad jag säger.
Han är så lik mig i sättet och det är inte bra i alla lägen, jag får igen med råge för alla gråa hår jag har gett mina päron.

Situationen är ohållbar och det är skönt att det snart är över. Ska bli fantastiskt att få rutiner som funkar alla veckans dagar och inte som nu, "såhär gör vi söndag till torsdag och sådär gör vi torsdag kväll till söndag eftermiddag."
Nej vi behöver varandra i familjen, det märks tydligt.

Nu till nåt roligare:
Shanti tappade sin första tand idag, den som varit lös i ett halvår:-)
Tandläkaren drog ju ut en tand på honom för ganska exakt ett år sen, men det räknas ju liksom inte riktigt.
Den här tanden har varit lös i ett halvår alltså, men nu är den äntligen borta.
Han vågade inte somna idag för han var så rädd att han skulle svälja tanden inatt.
Den satt bara fast med en liten skinnflik och han ville helst inte svälja den för då skulle ju inte tandfén komma.
Frågade om jag skulle försöka få ut den, men det ville han absolut inte.
Han låg i sängen länge och vickade på tanden och helst plötsligt så ropade han: "Jag fick bort den!"
Han var såååå himla stolt, min lills stora kille.
Nandi var rätt intresserad och pausade i sitt tvåtimmarsutbrott och gick även och hämtade ett glas vatten som tanden skulle ligga i.
Shanti somnade sen lycklig och förväntansfull inför tandféns nattliga besök.

Den här tandfén är väldigt generös, hon hade ingen guldpeng och inte heller nån tjuga, som annars funkar rätt bra det med.
Nej det enda denna tandfé hade var en femtiolapp och den ligger nu i glaset, tillsammans med tanden som ska sparas.
Dock utan vatten, tror inte femtiolappen hade mått så bra av det.
Smart tandfé det där!

Nu ska jag ringa Marica och prata bort lite värdefull tid, som jag egentligen borde lägga på sömn. Men jag resonerar så här: Jag får passa på att ha egentid när kidsen för en gångs skull sover, man vet aldrig när nån av dem vaknar. Sova får jag göra nån annan gång.

Peace & Love

Peace