Sitter här och tänker på de kompisar jag har som det tyvärr inte gått så bra för i livet. De som är långt nere i träsket och som förmodligen aldrig kommer ta sig upp.
Det är så fruktansvärt sorgligt att dessa underbara människor, som en gång var min andra familj, har förlorat sig själva nånstans på vägen.
De som letade efter nåt inom sig själva, men hittade bedövningen istället för att klara av allt det tuffa.
Jag är så glad att jag hittade nåt viktigare och att jag valde livet. Att jag hade styrkan att ta mig ur den skiten, som antagligen hade blivit min död.
Jag gråter varje gång jag tänker på dem som inte klarade det. Människor jag delat det mesta med, människor jag älskat och nånstans innerst inne fortfarande älskar.
Varför orkade de inte? Varför blev deras öde sämre än mitt?

Minns när vi alla levde för stunden och när vi fortfarade bara hade roligt. När vi alla trodde att vi kunde sluta när vi ville och när vi tyckte att alla förmaningar bara var trams. När vi trodde att vi var odödliga...
Vart gick våra vägar isär? HUr kommer det sig att en del av oss gick åt ett annat håll? Vart gick den där gränsen mellan nöje och det som sen blev ett måste?

Det finns inget värre än att se människor man tycker om gå ner sig i evig skit.
Nu när jag har barn själv så förstår jag sorgen hos föräldrarna till dessa människor. Hemskt att bara stå bredvid och titta på, utan att kunna ingripa, när ens vuxna barn glider ifrån en.
Vilken fruktansvärd smärta...

Går och lägger mig med en klump i halsen och sänder en tanke till mina vänner där ute.
Hoppas att ni slipper ångesten och smärtan och att ni har det drägligt.
Mycket skulle kunna bli annorlunda om man kunde vrida tillbaka tiden. Nu vet man åtminstone hur allting slutar...