Ibland slår verkligheten till en som en smäll på käften. Vissa människor får ganska få smällar under sin livstid, medan andra får känna på dem alltför ofta. Jag tillhör tyvärr skaran som råkat ut för det många ggr och antagligen kommer det vara så resten av livet.
Jag tror ganska mycket på det som sägs, att de som klarar av smällarna får ta dem.
Man får vad man förtjänar säger andra, det tror jag däremot inte ett smack på.
Jag genomled ett helvete när min son dog och det borde räcka för flera liv framöver.
Om man ska tro på karma så måste jag varit en brutal diktator i mitt förra liv.

Jag vet också att många har det värre och att man ska vara glad för det lilla.
Jag ÄR glad för att jag har mina underbara barn och jag ÄR glad att jag har världens bästa karl vid min sida. Är även OTROLIGT glad att jag fått ett jobb som jag tycker om och trivs med och där jag är omtyckt för den jag är och det jag gör där.
Men de sakerna som är bra suddar tyvärr inte ut allt det jobbiga.
Jag oroar mig för framtiden och det gnager i bröstet på mig av ångest.
Matlusten är som bortblåst och även om jag behöver gå ner några kilo så är det inte på det här sättet det ska ske.
Jag förstår att folk tänder eld på myndigheter i ren protest och i extrem sorg. Tyvärr kan jag inte utföra några såna aktioner eftersom mina barn då skulle bli utan mamma några år framöver. Tycker kanske inte att fängelse är rätta platsen för mig.

Nej, några vildsinta aktioner blir det inte. Däremot ska jag i morgon ringa några arga samtal och då kommer tårar flöda, i brist på blod.

Nu mina kära vänner ska jag läsa en bok och fly undan mina egna problem ett tag.

Peace & Love ( och skicka det vidare så alla blir snälla och fredliga till jul )