Denna dagen har tyvärr inte varit så värst bra. Har haft huvudvärk hela dagen och inte nog med det så har jag varit extremt nära gråt också.
Kom på i förmiddags att det bara är veckor kvar innan Danne åker tillbaka till Norge, om nu inget mirakel inträffar förstås.
Paniken bara sköljde över mig och jag kände att jag inte kommer klara det.
Rent praktiskt klarar jag ju det, har ju gjort det förr, men känslomässigt kommer jag gå under.
Nu när vi fått spendera så mycket tid tillsammans de senaste månaderna kommer det bli hemskt om/när han måste åka iväg. Jag får ont i bröstet när jag föreställer mig tomheten, ögonen tåras när jag tänker på hur han ska vara i Oslo helt ensam, fyra dagar i veckan.
Och kidsen då, hur ska de känna? Vi har ju självklart pratat med dem om det här och protesterna är stora. Såklart... De är ju vana att ha pappa hemma nu, inte fan vill de att han ska vara borta mer än hemma.
Hur ska jag orka med min egen sorg samtidigt som jag måste få deras sorg att försvinna?

Hjärnan har verkligen gått på högvarv för att komma på en lösning, en lösning som är bättre än att ha sin kärlek i Oslo.
Funderar starkt på att söka fler jobb, jag har ju 22 lediga dagar varje månad, kanske skulle kunna jobba några av dem...
Nej, jag et inte.
Det enda jag vet är att jag inte vill splittra vår familj igen.
Jag vill ha Danne nära mig, det är ju bara då man kan fylla på med kärlek.
Älskar den skäggiga karln så att det nästan är läskigt, det växer ju bara hela tiden.

Ber till alla möjliga högre makter att det ska dyka upp ett jobb här hemma, så vi slipper vara ifrån varandra.