Livet rullar på så snabbt ibland att jag inte hinner med. Kidsen växer så det knakar både kroppsligt och mentalt. Det känns oftast bra, men ibland känns det vemodigt.
Ett exempel på detta är att jag igår morse vaknade till ljudet av kaffebryggaren som puttrade och doften av härligt kaffe. Shanti hade fixat kaffe helt själv och han var så stolt. Jag och Danne också såklart...
I morse var det samma sak, Shanti väckte mig och frågade om jag inte var sugen på kaffe:)
Fattar inte att han blivit så stor. Och om en månad fyller han sju, helt otroligt.
Vi låg och pratade igår innan han skulle sova och jag njuter verkligen av de stunderna. Vi pratade om när han var liten och jag fällde som vanligt några tårar.
Så skönt att det faller sig naturligt för mig att PRATA med kidsen. Att verkligen lyssna på vad de säger, att föra en dialog.
Gissar att man har mycket gratis då, när man bekräftar sina barn och de vet att man ser dem.
Vill ju kunna ha en ärlig relation med dem i framtiden också, ärlig och öppen. Grunden för en sån relation läggs ju nu när de är små, känns för mig helt naturligt att lägga tid och kraft på mina barn. Vet att det finns människor som tänker annorlunda, synd för dem när deras barn blir större.
Nog om det nu...

Dags för jobb idag igen, börjar kl tio. Var sjuk från jobbet i tisdags, lite krasslig och hängig, men nu är jag okej igen. Fortfarande sjukt trött i kroppen, men så får det vara.
Jobbar ju bara idag och sen är jag ledig en vecka igen.
Nu ska jag fixa lite frulle här och sen väcka resten av familjen, bara jag och Shanti vakna nu.
Återkommer säkert under dagen.