Trots att det är så längesen och för det mesta känns väldigt avlägset, kan jag ibland minnas hur det var när man inte hade barn.

När ledig betydde att man fick sova hur länge man ville och när helg var samma sak som fest.
Att må daligt efter en fest var bara jobbigt för huvudvärken och illamåendets skull och råkade man bli sjuk så kunde man kurera sig själv och sova bort alla elaka virus.
Det var inte ett företag att ta sig ner på stan och att gå till affären var inte ett stort projekt.
När lönen kom så kunde man i princip göra vad man ville med de pengarna, man hade ju bara sitt eget liv att ansvara för.
Och i slutet på månaden var det lyxigt att ha nudlar kvar i skafferiet, eftersom det faktiskt inte gjorde nåt att äta nudlar i en vecka.
En frukost innebar inte automatiskt att man var tvungen att dammsuga under bordet efteråt och kände man inte för att fixa mat en dag så kunde man helt enkelt skita i det.

Alla de här sakerna och säkert många fler känns ju idag som ren lyx.
Att man nån gång bara haft sig själv att tänka på känns som en dröm man haft bara, så overkligt är det.

Fast å andra sidan så lever jag ju ett rikt liv nu jämfört med då.
Jag vaknar till små gulliga barnröster varje dag och resonemangen som förs med de små munnarna kan jag lyssna på i evigheter.
Jag har sällskap vid frukostbordet och trots allt kladd så är det oftast roligt.
På helgerna har man faktiskt anledning att röra på sig, istället för att bara ligga i en soffa hela dagen och dricka kalorier hela natten.
Att vara tvungen att tänka lite på vad man gör med lönen är ju inte fy skam det heller och att faktiskt alltid ha mat hemma är ju skönt.
Rutiner är ju bra för alla människor och det är klart att man mår bra av att ha några fasta grejer att hänga upp sig på.

Som sagt så minns jag knappt livet före kidsen, men jag vet att jag aldrig skulle vilja tillbaka dit.
Människor som inte har barn missar så sjukt många ljusglimtar i livet och den kärleken man känner för sina barn är oförklarlig.

Det finns inget som går upp mot när en liten barnhand tar ens egen hand när man är ute på promenad.
De spontana kramarna man får flera ggr varje dag är så fyllda med kärlek att jag blir tårögd varje gång.
Att höra nån säga "Jag älskar dig" med den lilla rösten går raka vägen in i min själ.

Att det finns tre små människor i den här världen som helt förlitar sig på mig som vuxen är ett ärofyllt uppdrag och jag försöker verkligen förvalta det förtroendet på allra bästa sätt.
Barnen är bara barn en väldigt kort tid och jag vill njuta så mycket som möjligt av att ha dessa individer nära mig.
Alltför snart kommer de inte vilja vara med mig längre och det ska ju vara så. De ska ju pröva sina vingar och välja sina egna vägar. Och nånstans där i bakgrunden kommer jag finnas och vaka över dem.

Livet skulle vara väldigt fattigt utan kidsen.
Men visst fan skulle det vara skönt att få sova ut varje morgon...

Peace