Sitter här och försöker vakna till. Sovit bra inatt, iaf mellan ett och halv sju och det känns att jag är någotsånär utvilad för en gång skull.
Kidsen sitter i soffan och käkar macka, slött av mig jag vet men jag kände inte för att tjafsa idag.
Ska väl ta och klä på galningarna snart och sen traska iväg till dagis med Nandi. Shanti och Indi blir hemma idag och i morgon, sen är Indi redo. När Shanti blir frisk vet jag inte.
Vi ska iaf åka ner på stan och fixa lite grejer och sen blir det hem och städa. Hoppas de kan hålla sig i skinnet medan jag fixar till vårt hem.

KOm just på att det bara är mindre än två veckor tills vi åker på kryssning och det ser jag mkt mkt fram emot. Ska bli kul som fan och om jag känner mig och Marica rätt så kommer vi fastna i karaokebaren.
Är ju tragiskt egentligen att man blivit en sån svensson, men thats life.

Det jag ser mest fram emot är att få ett helt dygn utan kidsen.
Nu tappar väl vissa personer andan, men jag hymlar inte med att det är skönt att vila öronen ibland och bara få lite vuxentid.
Är inte en sån person som måste tala om hela tiden hur mkt jag älskar mina barn eller måste vara med dem dygnet runt. Jag antar att folk har tillräckligt mkt i skallen för att förstå att ens barn betyder mest av allt, utan att man måste tala om det till höger och vänster.
Och folk som påstår att de vill vara med sina barn jämt är konstiga. Va fan, man vill väl bara vara Mahlin ibland, eller Greta eller Anna eller vem man nu än är.
Kul att alltid vara morsan Mahlin liksom, det är ju som att det blir hela ens identitet.
Nej jag vill bara vara JAG också, den jag var innan jag fick barn och den jag kommer vara när alla kidsen flyttat hemifrån.

Fram för föräldrar som inte är så jävla pretto, utan vågar säga att tid utan barn ibland är underbart.


Peace på er.