Efter att Danne nu varit borta i elva dagar känner jag att människan Mahlin tynat bort och mamman Mahlin tagit över helt.
Visst att man alltid är förälder, det är ju inget man kan avsäga sig. Men som jag många ggr tidigare sagt så tycker jag att det är extremt viktigt att bara få vara JAG ibland och inte morsan hela tiden.
Men som sagt, när Danne är borta länge försvinner mer och mer av min egen person. Vilket iofs är ganska naturligt när jag är ensam förälder hemma och således också måste göra allt i hemmet och samtidigt umgås och passa mina tre galna kids.

Men idag kommer han iaf hem, mina skäggiga karl och jag saknar honom ofantligt mkt. Kidsen har också väntat på den här dagen och räknat ner sen förra torsdagen.
Fast hur mkt jag än har saknat honom så ska jag ändå göra en fuling ikväll och gå hem till Marica och dricka vin. Behöver andas och bara vara, långt bort från tvätt och vassa legobitar. Eller okej, långt bort var väl att ta i, det är väl inte mer än några hundra meter hem till Marica. Men iaf...

Med denna vinkväll i tankarna tog jag bussen ner på stan i morse när kidsen var lämnade på dagis. Tänkte införskaffa själva vinet som ska stå i centrum för vår sammankomst. Insåg när jag kom ner på stan att jag var ute i lite väl god tid och skulle få vänta över en halvtimme på att systemet skulle öppna.
Så jag gick och köpte en kaffe för att få tiden att gå och gick och slötittade i skyltfönster.
När jag gick där på det öde Sigmatorget fick jag jobbiga flashbacks från tiden när alkohol och andra mindre nyttiga kemiska substanser upptog mkt av min tid.
På den tiden när man klarvaken kunde lalla hem från en fest ngn gång på förmiddagen, medan normala människor hade sin första kafferast.
Kändes inte alls behagligt att minnas den tiden, men är så otroligt tacksam att jag nu lever ett liv som är helt annorlunda.

Men tillbaka nu till vininköpet:
Jag satte mig på ett cykelställ en bit ifrån systembolagets ingång och väntade på att de skulle slå upp portarna för dagen. Märkte i ögonvrån att fler och fler började ansluta sig till gruppen av törstiga och att dessa människor stod strategiskt utplacerade inom ett område på ca 50 kvm.
Ungefär som att alla tänkte samma sak: "Jag ställer mig en bit ifrån ingången, folk ska inte tro att jag är desperat. Sen väntar jag tills några andra gått in innan jag själv äntrar glasbanken"
Ungefär så som jag själv tänkte alltså...

När de prick klockan tio öppnade rådde det en viss tveksamhet bland oss väntande. Skulle man tvingas bli den första att kliva in eller kunde det vara så att nån annan snart skulle ta steget.
Ingen av oss behövde offra sig, för en skara på sex missbrukare kom från ingenstans och gick in och då var isen liksom bruten.
Alla vi andra strömmade mot ingången och fick nästan trängas i dörren.

När jag väl hade hämtat mitt vin och stod i den lååånga kön så ångrade jag mig verkligen att jag inte hade stuckit ut från mängden. Om jag hade varit först in så hade jag med största sannolikhet också varit först ut.
Märkte också att jag med extrem fördomsfullhet spanade in de andra i kön och satte stämpel på deras person.

"Den där kvinnan som köper en sjuttis smirnoff är säkert en rik hemmafru som blivit alkis pga ensamhet" och "Han där låtsas att whiskeyn är till nån annan och slår in den i en fin påse, fast han egentligen ska ta den till kontoret och smygsupa hela dan"

Man vill ju gärna tro att man inte dömer hunden efter håren, men jag antar att jag är som de flesta andra.
Jag är människa, varken mer eller mindre...