Har vittnat i rättegången och det känns skönt att ha det gjort. Som att en sten släppt från hjärtat, fast jag egentligen inte sagt nåt annat än jag gjorde i förhören för längesen. Ja jag vet inte, men nu är det gjort iaf...

Känner en sorg inom mig över att livet är så fruktansvärt hårt och svårt för vissa människor och en saknad till en person som jag bryr mig mkt mkt om. Har inte tänkt på den personen så mkt på sista tiden, men idag slog känslorna knockout på mig.
Hoppas på bot och bättring så att den personen kan fungera normalt i samhället och sociala situationer. Vill så gärna kunna vara ett stöd och en vän till denna egentligen väldigt ensamma människa. Hoppas h*n vet vad jag känner....

Annars inte mkt annat att berätta. Mår jättedåligt och skulle egentligen behöva ligga nedbäddad i min säng nu, men jag vet av erfarenhet att det blir ännu svårare då att orka med att vara mamma resten av eftermiddagen. Blir så seg och kraftlös av sovande på dagtid. Bättre att vara som en duracellkanin och bara gå och gå tills man stupar :-)

Ska plugga lite nu och återkommer väl antagligen senare...

Peace