Om livet vore en smula rättvist skulle jag ha varit helt utmattad idag, efter ett åttaårskalas igår. Jag skulle haft presentpapper överallt och resterna av en tårta i kylskåpet. Jag skulle också haft en nybliven åttaåring som skulle varit nöjd med de flesta presenterna, men såklart missnöjd över vissa.

Livet är inte rättvist. Därför har jag ingen åttaåring. Därför dog Isak när han bara var tre månader. Därför fick jag inte uppleva mitt första barns första födelsedagskalas. Inte heller det andra eller det åttonde.
Var vid Isaks grav igår istället för att ha kalas.
Tände ljus och la dit en stor röd ros, som jag alltid gör när han skulle fyllt år. Som jag gjort nu i åtta års tid.

Tänk att jag inte ens kan föreställa mig hur han skulle sett ut, hur han hade låtit när han pratade, hur han skulle varit. Skulle han varit lugn eller galen, tystlåten eller pratig, duktig på att sjunga, läsa, spela fotboll eller haft nån annan "talang".
Jag vet inget om honom och ändå så vet jag allt. Jag vet mest av alla i hela världen om min son, som var tvungen att dö efter ett mkt kort liv.

När Isak hade varit död ett par år så brukade jag tänka: "Har det redan gått så lång tid, det känns som bara en blinkning sen."
Nu känns det inte så längre, jag kan helt klart fatta att det är åtta år sen jag för första ggn såg hans blå ögon och höll hans lilla fågelungekropp i min famn.
Det känns inte som åtta långa år, förundras mer över att det BARA är åtta år sen.
Mitt liv stannade inte upp och tog slut den där aprildagen för snart åtta år sen. Mitt liv fortsatte och det har hänt mkt på de här åren.

Jag har haft turen att få tre underbara pojkar till, det trodde jag aldrig.

Trots att jag fick gå igenom det värsta en människa kan vara med om så är jag så otroligt tacksam att just jag fick chansen att lära känna det lilla miraklet Isak.
Varenda sekund i min sorg vägs upp av alla fantastiska ögonblick med min förstfödda.

Sänder en tacksam tanke till den som såg till att just jag blev mamma till Isak.
Jag skulle göra om det igen och igen...