För att fortsätta där jag slutade...

Jobbade i söndags och det var som vanligt rätt långtråkigt, inte kul med ett jobb där man måste leta efter saker att göra. Jag putsade fönster och slet som ett djur, vilket jag inte hade behövt visade sig sen.
Hade blivit lovad att jag och en annan tjej skulle få dela på en av de ordinaries semesterveckor. När jag stressade hem till mamma för att hämta kidsen så fick jag veta att jag inte skulle få jobba alls. Brukaren är rätt ombytlig och väljer och vrakar som om vi vore smågodis, och denna dag passade tydligen den andra tjejen bättre för semestervikariat.
Jag sa upp mig direkt, tänker inte ta skit bara för att jag är vikarie. Aldrig i denna värld att jag låter nån trampa på mig, det är liksom inte värt pengarna.
Det kändes faktiskt bra att, som Marica sa, gå därifrån med huvudet högt.

Det bästa med allt det här är att det ringde en människa från ett annat ställe igår och frågade om jag var intresserad av att börja jobba hos dem. De tyckte jag verkade vara mkt bra lämpad för detta jobb och jag ska dit och träffa dem redan idag.
K'nns helt fantastiskt ju, man är jävligt het på marknaden;-)

Igår hade jag nu Nandi hemma från dagis pga hans operation i fredags och vi åkte ner på stan för att fixa massa grejer. Det var mindre kul måste jag erkänna, visst stundtals mysigt att umgås med bara honom, men hans utbrott gjorde mig galen.
Inget jag sa passade och lilla herrn fick ett major utbrott. Han skrek och var allmänt otrevlig och när jag inte ändrade mig trots hans försök så la han sig på golvet och fortsatte. Såna stunder är det kul att vara förälder, verkligen.
Han gav sig efter drygt en halvtimme iaf och vi kunde fortsätta med det vi skulle.

När vi kom hem hade vi mysigt och vi ritade med nya pennorna som han valde på stan.
Efter ett tag ville han gå ut och det fick han om han höll sig där jag kunde se honom. Jag satt på balkongen och han i sandlådan utanför och han var nöjd och glad.
Jag gick in efter ett tag och sa åt honom att han skulle stanna utanför för "vi ska snart hämta SHanti och Indi på dagis".
När jag efter en kvart kollade ut såg jag honom inte på framsidan och på baksidan var han inte heller. Precis när jag börjar leta så ringer min telefon:

"Ja hej, det är A från Indis avdelning. Tänkte bara säga att jag har dina två stora grabbar här och de säger att de ska hämta Indi."

Det tog ett tag innan jag kopplade, men sen kände jag mig smått panisk.
Barnet som är 3 ½ år har alltså gått till dagis själv och tänkt att han ska hämta sina brorsor. Tanken är ju fin, men själv handlingen borde inte utföras av ett så litet barn.
Jag kastade mig på cykeln och när jag kom fram sitter Nandi där och är hur nöjd som helst.
Kunde knappt hålla mig för skratt samtidigt som jag ville göra klart för honom att det inte är okej att gå över gatan själv och att han inte får vara ute själv nå mer.

Han är cool den killen och inget skrämmer honom... Hans företagsamhet är dte ju heller inget fel på. Antar att man får se de bra sakerna i det här.

Nu ska jag fixa mina kids innan dagisdags.

Peace