Jag har så svårt för föräldrar som "tycker" att det bara är underbart att vara förälder och allt är bara gulligt, gulligt.
Visst när man har en bebis så är det inte så mkt som kan vara jobbigt, sömnlöshet och skrik ör väl iofs nog så jobbigt, men ändå.
Men det är verkligen sant att små barn ger små bekymmer och stora barn stora.

Jag kan inte påstå att jag tycker det är kul att byta säng flera ggr varje natt och på så sätt få mina viktiga timmars djupsömn förstörda.
Tycker inte heller att det är särskilt lajbans att studsa upp ur sängen före tuppen varje morgon för att kidsen känner för att vakna då.
Att sen behöva tjata om påklädning före dagis är en pina och att alltid vara ute i sista minuten och komma med andan i halsen i på varje unges avdelning är inte heller nåt jag har som favoritsysselsättning.
När Nandi sen blir hjärtskärande ledsen varje morgon när jag lämnar honom är inte heller kul och det gör så ont i mig, fast jag vet att det går över efter några minuter och att det bara är en period han är inne i.

Under dagarna måste jag sen försöka hinna med allt som ska göras: Plugga, jobba, städa, tvätta och helst handla också.

Sen är det med andan i halsen igen jag kommer till dagis och då börjar konversationerna med tre väggar igen. Ingen vill klä på sig och det tar oftast en halvtimme innan vi är på väg hem igen.
När sen eftermiddagarna ägnas åt bråk mellan de två största så undrar jag ibland vad jag gett mig in på. Och när dessa bråk slutar i blåmärken elelr näsblod ( vilket iofs är sällan som tur är ) då vill jag bara dra nåt gammalt över mig och sova i hundra år.

Men när de kryper upp i mitt knä och talar om att jag är världens bästa och snällaste mamma, och när de ger mig en hård kram och en slaskig puss, då känner jag ändå att jag är världens lyckligaste och rikaste person.
Då stiger jag ut igen från dimman och svävar på moln.

De är ju trots allt det finaste som finns...


Peace