Men se på fan, nu kom lusten att blogga tillbaka tror jag!

Bara kände att jag måste trycka lite på tangenterna och även om jag vet att det knappast blir stora journalistpriset av det jag skriver, så vet jag att många vill läsa om mitt liv. Kan inte förstå varför, men guds vägar är ju outgrundliga eller hur var det nu...

Saknar min skäggiga karl som just nu är på jobbet och saknar mig lika mycket. Det börjar bli FÖR jobbigt nu att han är borta så mkt, det tycker vi allihop. Det har varit ups and downs under de här två åren och visst är det skönt med pengar att slösa, men det är fan inte värt det. Har alltid sagt att jag kan leva på kärlek och det kanske blir dags för det snart. Danne har planer på att komma hem och jobba!
Vi har pratat fram och tillbaka och fram igen och summan av samtalen blev att livet är för kort för att gå och längta efter varandra. Man vet aldrig när det är sista gången man ses och därför ska man fan passa på att vara nära.
Kidsen är ju bara små nu, den här tiden går ju så förbannat fort och hur gärna man än vill stanna tiden så blir de stora och man kan inte få igen det man missat.
Nej inte för alla pengar i världen vill jag ha kvar honom i Norge.
Hur mkt pengar man än har så går de ändå åt och vi får väl vänja oss med att inte kunna köpa allt man vill ha.
Vår kärlek och våra barn är värda så mkt mer än lite pengar på banken.

Sitter på balkongen just nu och hör lite fågelkvitter blandat med ljud från bilar och grannars röster. Försöker föreställa mig hur det kommer vara nästa sommar när jag sitter på trappen Fågelkvittret kommer antagligen vara starkare och några grannar kan jag inte höra eftersom vi inte har några. Närmsta hus ligger ju en kilometer bort och vägen till vårt hus är bara vår väg, så inga förbipasserande blir det heller. Jag antar att jag kommer njuta till fullo och bara tanken på att gå barfota på min egen gräsmatta ger mig behagliga rysningar.
Även vintertid kommer det vara underbart där ute och om det sen lägger sig snö på tomten och på träden runt omkring, ja då är blir det ett paradis på jorden.

Trots sorg och grubblerier känner jag mig lycklig just nu, jag känner det ända ner i magen. Nu kan det gärna få bli torsdag kl 16 så jag får kramas med min kärlek.
Det är ren och skär lycka att se kidsen springa mot honom när han kliver ur bilen på parkeringen och att höra dem ropa: "Pappa har kommit hem"
Och att sen få bli omfamnad av sin kärlek och bästa vän, det är ljuvt.
Alla människor borde få känna så...

Peace